2010
Cirkeln är sluten. Nu är jag tillbaka där jag började. I Uppsala, vårt kära Uppsala med kyrktornen och cykelvägarna, lördagskvällarna och söndagseftermiddagarna, lugnet och galenskapen, kylan och längtan efter våren.
De där åtta månaderna gick ganska snabbt ändå.
Läser man igenom alla inläggen på den här bloggen får man en bra bild av året som gått. Det går som en röd tråd igenom de här tolv månaderna, från början av 2010 till början av 2011.
Det har varit ett år av soliga dagar, långa nätter och timmar som flyger förbi.
Ett sjuhelvetes år, helt enkelt.
Inte minst tack vare er.
Tack, alla ni som följt med mig på den här resan. På alla äventyren, och på alla vägarna hem.
jag vill höra fler sånger
Igår lämnade jag in min sista tenta, klev ut i solskenet och sa tack och adjö till Cartuja. Den där gråa betongklumpen till fakultet är nog det enda jag inte kommer att sakna.
Joey och Manon tog med mig och Fran till en jättestor park vid sidan av Alhambra som jag inte visste existerade. Efter en lång klättring uppför möttes vi av stängda grindar. Men envisa som vi är klättrade vi över murarna och fick därefter njuta av ett par timmar i en helt folktom park.
Uppe på en liten avsats omgiven av grönska stannade vi en bra stund och njöt av solen. Därifrån hade man utsikt över hela staden, och det enda som hördes var Joeys sång och tonerna från hans gitarr. Jag önskade att jag hade tid att upptäcka fler nya parker och höra fler sånger, jag önskade att timmarna gick lite långsammare. Och så tänkte jag på två andra gitarrspelare hemma i Uppsala, Uppsala där det snart är vår och de sopar bort gruset igen, och så önskade jag att dagarna gick lite snabbare.
Du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem.
Och än finns det tusentals tårar kvar...
booga
Det är söndag och jam session på booga, temat är The Police, Cyril är i sitt esse och stänger in sig med elgitarren i sin egna lilla värld. Där utanför bubblan sitter vi allihopa: jag, Emma, Julia, Lisa, Fran, Anusha, hennes kompisar, Joey, Manon, Ian, Michael, Ana, Guillame. Hela fancluben är samlad och vi jublar efter varje solo. Jag tror jag har lite feber, det är så varmt. Jag har pluggat hela dagen och nu kommer pragmatikpapprena till ny användning: jag fläktar mig med la teoría de la relevancia de Sperber y Wilson och trycker kalla ölflaskor mot pannan.
Dagen började med caféplugg med Emma, fortsatte med tapas, sedan till Emmas terrass för att sola och plugga, och så kom Lisa med sina saker och flyttade in där, sedan mer pragmatikplugg med Emma på ett nytt café, sedan ännu en tapa, och så till Anusha för att äta hennes omtalade cheesecake, för att sedan dra till boogaclub vid tio, med ett stopp för köp av pizzaslice på vägen, och så var vi där tills jag inte orkade längre och släpade mig hem. Imorgon klockan halv elva har jag tenta, och nu jäklar ska här sovas.
spanska toaletter
Det här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sen. En röst som inte blivit hörd. En åsikt som behöver få ventileras, kontroversiell som den må vara. Det handlar om Spanien, och det handlar om toaletter. De två koncepten går nämligen inte särskilt bra ihop.
Här är en liten översikt över hur du bör klassificera och bedöma offentliga toaletter i det stolta kungadömet Spanien.
En spansk toalett som: 1. har en sits, som gärna är så ren att du faktiskt kan sitta ner, och 2. har en dörr som går att låsa, och helst även låsa upp igen - det är en bra toalett. En toalett som har toapapper, och dessutom tvål att tvätta händerna med, är en riktigt bra toalett. Om toaletten förutom dessa bekvämligheter även kan stoltsera med varmvatten, samt pappershanddukar alternativt en (fungerande) varmluftsfläkt för händerna – ja, då kan man inte säga annat än att det rör sig om en sjukt jävla bra toalett.
Inför en sådan toalett ska du känna andakt. Då vet du att du hamnat på ett fint ställe. Strunta i om det är kö utanför. Det är bara att njuta medan det varar.
om språkinlärning
Jag sa till Julia att det fascinerar mig hur hon kan spela långa, komplicerade stycken på piano utan några noter framför sig. Hur hon kan komma ihåg allt, och inte minst lyckas med att göra så många olika saker på samma gång. Hon svarade att det är som att kunna ett språk.
Jag har själv på denna blogg lanserat teorin att språkinlärning är ungefär som att lära sig en dans. Det är mycket att hålla i huvudet på samma gång, men övar man tillräckligt mycket så sitter det till slut i fötterna (i språkets fall är jag osäker på vilken del av kroppen som innehar huvudrollen). För henne sitter pianospelandet i fingrarna, och det märks. De där långa känselspröten ser ut att arbeta för egen maskin där de drar fram över tangenterna, ömsom som stormvindar, ömsom som smekningar.
Julia har spelat piano i 18 år. Det är ungefär så lång tid som jag tror att det skulle ta att lära sig att tala ett språk perfekt, som en modersmålstalare. Folk har frågat mig om jag pratar flytande spanska nu. Rent subjektivt sett känns det som att jag är hundra mil ifrån en nivå som skulle kunna vara värdig den benämningen. Det är också något som jag har varit inne på tidigare: att ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan.
Lite deprimerande är det förvisso. Men det positiva är att man i och med denna insikt sätter mer och mer värde på sitt eget modersmål och den kapacitet man har att genom detta språk uttrycka precis vad man tänker och känner. Det finns faktiskt ett språk som jag (i teorin) är expert på. Eller som min gamla lingvistikföreläsare hade uttryckt det: Du talar ditt modersmål perfekt! Det får jag inte glömma bort i min misströstan över att jag ännu inte behärskar andra språk med samma lätthet.
Något som är intressant är att jag fortfarande är bättre på engelska än vad jag är på spanska. Detta trots att jag har tillbringat totalt 15 månader i Spanien medan den sammanlagda tid jag tillbringat i engelsktalande länder uppgår till max två veckor. Man får tolka det som ett tydligt bevis på något jag länge misstänkt: man lär sig sjukt mycket av att se på TV och film och läsa böcker på originalspråk.
spurten
alla talar svenska
Den totala språkförvirringen som alltid råder i gänget nådde episka proportioner när en drös språkvetare beblandades med denna redan brokiga konstellation av människor. Men det språk som dominerade i konversationerna var ändå svenska – och även de som inte pratar det deltog glatt.
Det blev tydligt att vi tre som vanligtvis är ensamma svensktalande i gänget har indoktrinerat alla andra, lite i taget. Som ett resultat av denna veckas invasion av svenskar fick nu alla våra elever chansen att öva de användbara fraser som de lärt sig. Det var klart underhållande att höra bastardiserad svenska flyga omkring till höger och vänster och se såväl entusiasmen hos mina internationella vänner som den roade reaktionen hos mina smått förvånade landsmän...
Här är några av våra elevers favoritfraser:
Julia: Fan vad snygg du är! Snygging. Jag har en stråhatt. Jättebra!
Fran: Tjena, hur är läget? Ät! Glöm det.
Michi: Jaha? Köttbullar!
Cyril: Tripp trapp trull! Tack.
Laurence: Min favoritgrupp är ABBA. Ditt hår är gyllene som solen. Vill du dansa?
det bästa av två världar
Det är inte helt lätt att organisera en grupp på åtta personer med olika önskemål samtidigt som man försöker sammankoppla den gruppen med Granadafolket och med min egen must-do-list. Men det är rätt kul att leka reseledare också. Speciellt när det mesta klaffar och det blir så bra. Mina svenska vänner har verkligen fått uppleva det bästa av Granada. Detta har vi gjort:
Vi har ätit tapas i mängder. Vi har ätit på El Piano och Pizzametro och indiern. Vi har ätit morgonkebab hos Mohammed (några tappra).
Vi har solat. Vi har haft en grym tur med vädret och njutit i fulla drag.
Vi har hört Cyril och Joey spela gitarr, vi har sjungit Hey ya och 500 miles och Hallelujah. Vi har fått bevittna en spontan flamencoshow framförd av några slumpmässiga ungdomar som lånade våra gitarrer och började jamma.
Vi har promenerat i alla delar av staden som jag brukar hänga i. Vi (de) har sett Alhambra. Vi har varit ett ansenligt antal gånger vid el Mirador de San Nicolas. Vi har gått vilse i Albayzín. Vi har varit på två tehus, vi har rökt vattenpipa och provat roliga huvudbonader.
Vi har firat Emmas födelsedag. Vi har varit hemma hos mig och hos Emma. Vi har varit på jazzbaren, Caca bar, och inte minst Vogue. Vi har fuldansat energiskt fram till klockan fem på morgonen till bra musik och avslutat sessionen med Mando Diao.
Och vi har träffat Julia, Cyril, Fran, Lisa, Emma, Laurence, Joey, Manon och de andra. Det bästa av Uppsala mötte det bästa av Granada.
Det har varit som en helt vanlig vecka i Granada, fast komprimerad till tre intensiva men ändå väldigt avslappnade dagar. Och ännu mer fantastisk. För nu hade jag dubbelt så många vänner här som vad jag brukar, och jag kände mig väldigt lyckligt lottad.
välkomna till Granada!
Igår anlände mina sju språkvetarkompisar från Uppsala. Trötta och hungriga var det enda de ville att komma till sitt hostel, men detta var lättare sagt än gjort. Efter att ha antastat alla inom synhåll för att fråga lyckades vi till slut lokalisera det, inte till Callejón de las Campanas 33 som det stod i beskrivningen, utan till ett helt anonymt hus utan tillstymmelse till skyltning som hade nummer 2 över dörren och låg på en tvärgata.
Dörren öppnades av en amerikan som tog emot oss på ett mycket lojt sätt och förklarade att vi hade huset för oss själva eftersom det inte var någon annan som bodde där. Hela huset bestod av tre rum, ett kök och ett vardagsrum, mysigt dekorerade med orientaliska tyger och gamla möbler. Det luktade av rökelse blandat med en misstänkt stark och söt doft. Våra misstankar förstärktes av att ägarens beteende påminde lite om sköldpaddorna i Hitta Nemo.
Vår värd pekade ut några viktiga saker, till exempel kylen, där det fanns lite yoghurt och några hot dogs som någon lämnat kvar. Vi fick dock sträng tillsägelse om att inte röra hans lunch till morgondagen, samt lådan som han kallade sitt stash (av vad är oklart). Sedan frågade han om vi gillade the blues, misstrodde oss när vi svarade jakande, hade en liten utläggning om svenskättlingars märkliga uttal i hans hemtrakter och konstaterade att Wisconsin var nästan exakt som det utmålas i That '70s show. Han använde också på allvar uttrycket far out.
Med andra ord: vi har ett trevligt hus för oss själva mitt i Albayzín, ett stenkast ifrån Granadas bästa utsiktsplats. Och en värd som är helt klart underhållande. Det här kan vara det mest awesome hostel någon av oss har bott på.
los reyes magos
Tydligen kommer de vise männen även till utbytesstudenter, om dessa har varit snälla förstås. När jag anlände igår kväll möttes jag av en skylt på ytterdörren som hälsade: Välkommen hem! på svenska. Sedan gick jag in i mitt rum och möttes av en liten hög paket och ett kuvert med ett brev från Melchor, Gaspar och Baltasar. Där stod att eftersom jag varit i Sverige lämnade de paketen åt mig här.
Lustigt nog var alla presenterna typiska hantverksprodukter från Almería, regionen som min nya rumsgranne Fran kommer ifrån. Kungarna skrev i brevet att de hade haft vägarna förbi där på vägen till Granada.
Att överraskningen var så oväntad gjorde mig extra glad. Speciellt eftersom jag ser hur mycket tanke som de vise männen har lagt ner på sina presenter. Efter en drygt 15 timmar lång resa och diverse smärre missöden kunde jag inte ha fått ett bättre välkomnande.
Till mig själv.
det bästa med Linköping
kvalitetsumgänge
Men eftersom alla har personliga relationer med varandra och gärna umgås på tu man hand så blir det ändå en smula hysteriskt.
När jag är här vill jag avsätta lite tid för att umgås med Kajsa, Alex och Mattis var och en för sig. Och en kväll är avsatt för den gamla trion Alex, Mattis och jag.
Och under samma vecka ska Alex ha kvalitetstid med Jocke, Kajsa ha kvalitetstid med Jocke, Kajsa ha kvalitetstid med Maria när hon kommer, Mattis ha kvalitetstid med Maria, och Mattis ha kvalitetstid med Jocke.
Och så ska Kajsa fira sin födelsedag ihop med alla.
Förhoppningsvis har vi inte hunnit tröttna på varandra tills dess.
jag växte upp i en spökstad
När klockan är 21 i Södertälje ligger gågatan öde. Båda de två största matbutikerna stängde klockan 20. Inte ens Pressbyrån har öppet.
Men svängdörren in till Lunagallerian svänger alltjämt, som en triunferande överlevare efter apokalypsen. Där inne är det om möjligt ännu tystare. Endast en liten spelbutik har öppet. Jag är alldeles ensam i gallerian. Jag åker rulltrappan upp och ner medan jag väntar på att bussen ska gå. Jag tittar i skyltfönster. Clas Ohlson har dekorerat sin julgran med fotfilar och stegräknare. Pizzerian annonserar om fish & chips som vegetariskt alternativ.
Jag trivs bättre i gallerian när den är tom än när den är fylld av folk.
Jag kommer att tänka på en kväll för länge sedan då jag och två vänner sjöng allsång medan vi väntade på tåget på en öde pendeltågsstation. Det var ett fint eko där mellan betongpelarna. Vi sjöng bland annat något om att year 2004 will be yours.
känsla för snö
Jag läste ett par artiklar om förhållandet mellan språk och tanke. Styr språket hur vi tänker, eller är det våra tankar som påverkar språket? Det är en intressant fråga utan något säkert svar. Troligen är det både och.
Säkert är i alla fall att språket speglar kulturen vi lever i. Till exempel finns det få ord som är så svenska som ordet lagom, och det är också väldigt svårt att översätta till andra språk. I spanskan däremot finns uttryck som är väldigt välanvända men svåra att översätta till svenska, som till exempel tomar algo. Att "ta något" innebär att gå ut på ett kafé, en bar eller en restaurang, för att umgås under någon form av intag av mat och/eller dryck. Här i Sverige måste vi vara mer specifika med våra avsikter. Ska det vara en öl, en drink, lunch eller fika? (för att nämna en annan av klassikerna i kategorin svåröversatta svenska ord).
En finess som det svenska språket har och som många andra saknar är ett rikt utbud av ord för olika typer av snö. En spanjor skulle knappast ha hälften så många ord att välja på, men han har heller inte behov av det. Säkerligen skulle han inte inse att skillnaderna existerade förrän man förklarade dem för honom. Visst kan han uppfatta skillnaden mellan snöfall, snöblandat regn, frost och tö. Men Norstedts spanska ordbok innehåller inga ord för skare, rimfrost och tjäle. Och hur är det med de finare distinktionerna mellan lössnö, pudersnö, kramsnö, drivsnö, blötsnö, yrsnö och nysnö? Eller mellan slask, snömodd och snöglopp? Kan ni komma på fler?
För övrigt reder artiklarna ut den länge omstridda frågan om hur många ord som eskimåerna egentligen har för snö. Svaret är fyra.
(Den intresserade kan läsa artiklarna här: http://www.economist.com/debate/overview/190 .)