hem igen

Nu är det bevisat: ingenting är omöjligt. Inte ens att läsa in tre 6-poängskurser samt skriva ett grupparbete på fyra dagar.
Igår lämnade jag in min sista tenta, klev ut i solskenet och sa tack och adjö till Cartuja. Den där gråa betongklumpen till fakultet är nog det enda jag inte kommer att sakna.

Joey och Manon tog med mig och Fran till en jättestor park vid sidan av Alhambra som jag inte visste existerade. Efter en lång klättring uppför möttes vi av stängda grindar. Men envisa som vi är klättrade vi över murarna och fick därefter njuta av ett par timmar i en helt folktom park.

Uppe på en liten avsats omgiven av grönska stannade vi en bra stund och njöt av solen. Därifrån hade man utsikt över hela staden, och det enda som hördes var Joeys sång och tonerna från hans gitarr. Jag önskade att jag hade tid att upptäcka fler nya parker och höra fler sånger, jag önskade att timmarna gick lite långsammare. Och så tänkte jag på två andra gitarrspelare hemma i Uppsala, Uppsala där det snart är vår och de sopar bort gruset igen, och så önskade jag att dagarna gick lite snabbare. 

Du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem.
Och än finns det tusentals tårar kvar...