hem igen

Folk omkring mig stressar. De bokar upp sina höstterminer och jobbar och pluggar som galningar. Själv funderar jag lite lojt över min framtid, försöker skaffa mig en politisk åsikt och drömmer att jag tjuväter sushibuffé.

 

På valdagen ska gänget klä sig fint och ha valvaka. Då är jag redan långt härifrån.

 

Igår natt stod termometern på tre grader och det var stjärnklart. Vi ofriska fick stanna hemma från pubrundan och se film om kapitalismen istället. Det finns inget som piggar upp som lite glass, en påse chips och en släng redigt borgarhat.

 

Engelska Parkens korridorer är behagligt folktomma. Idag blåste det så mycket att cykeln var lika svårmanövrerad som en bångstyrig hund. Jag fick punka på vägen hem, just som jag skulle transportera en kvarglömd kartong från mitt gamla hem på pakethållaren och en box spanskt fulvin på styret. Det hade kunnat sänka humöret. Tur att jag hade tålamod i sinnet, musik i öronen och sol i ögonen.

Jag – svårmodet: 1-0.

 

Sedan kom jag hem till ett par hungriga vänner och lagade två liter köttfärssås. Det blev lite vin över till sangrían imorgon.

Det känns bra att göra någonting vettigt igen.

 

Som att stanna till på vägen till Kalmar nation för att måla färggranna fartränder i ansiktena på de nya språkvetarna. Som att ha livliga diskussioner om tomatpuré på Göteborgs nation eller skratta så man kiknar åt ett svengelskt uttal av Värmlands nations ordningsregler.

 

Som att cykla till Engelska Parken med en filt i en hink på pakethållaren och tre råa ägg i handväskan. Som att ringa en vän klockan nio på morgonen för att påminna honom om att gå ut i skogen och hämta pinnar. Som att skratta och förundras åt nollegruppen när de får tio främlingar att stämma upp i Små Grodorna på centralstationen.

 

Som att laga ett lass Spaghetti Carbonara och klämma in sju stolar mellan den nya frysen och den utdragna bäddsoffan, och sedan paltkoma i sked med fyra vänner i sagda bäddsoffa.

 

Som att bli för sjuk för att gå på fest och istället släpa sig till ett kineshak dekorerat med rosa krimskrams, och bli lite uppiggad av en jättesöt kinesisk tant som inte förstår min fråga men snällt erbjuder vållulla?

Som att slöglo på fotboll en hel dag och trots detta ha det rätt så bra.

 

Som att lyfta upp en fin liten vän och svänga runt med henne på trottoaren medan hon gnyr: Åk inte! för femtioelfte gången, och nästan vilja strunta i allt och stanna kvar. Nästan.

 

En chans till äventyr är inget man struntar i. Men om utomlands låg i Sverige, så skulle det ligga i Uppsala.

Det var en gång tre små björnar som levde ett fridfullt liv i ett hus i skogen. Det hejades glatt under fotbollsmatcherna framför TV:n, det åts nygräddade pizzor och konsumerades stora mängder mellanmjölk, och kärleksfulla glåpord utväxlades hjärtligt.

 

Men någon gång på vårkanten började förskräckta rop höras från olika delar av huset. Någon har ätit av min mat! Någon har suttit i min stol! Någon har sovit i min säng! Nej, det var inget monster som hade smugit sig in i våra tre björnars hus. Det var Guldlock som kom och hälsade på, och hon kände sig genast som hemma.

 

Ja, det visade sig efter ett tag att hon trivdes så bra i detta björnhus att hon bestämde sig för att flytta in.

 

Första dagen var Pappa Björns födelsedag, och då blev det kalas. Lilla Björn (som egentligen var en fisk) hade bakat en tårta med jordgubbar på. Guldlock lagade middag. Mellanbjörnen, som kurat i sitt ide tills Guldlock schasat upp honom, spelade TV-spel under glada utrop.

 

På kvällen var Guldlock trött och ville sova, och då spelade de snälla björnarna för henne och sjöng godnattsånger. Och hon slumrade så sött den natten, vaggad till sömns av ekot av deras röster och Super Marios gälla stämma.

 

Och än är inte sagan slut.

tentafest förfest efterfest Halloweenfest inflyttningsfest utflyttningsfest  

sångboksfest pubrunda VELVET Katushka Diod Underground gasksläpp  

Rockgask SPRÅKVETARGASK Vårbal restaurang brunch fikamaraton

BIO teater standup kojbyggeri snöbollskrig pulkaåkning lekparkslek

fackeltåg skridskoåkning DUBLIN KVALBORG VALBORG Frantic Sunday

Detektivbyrån Friska Viljor Daniel Gilbert The Radio Dept Joel Alme

Markus Krunegård kokosbollskalas semmeltårtekalas bullbak pajkväll

våffeldag glöggmys tjejkväll spelkväll filmkväll seriemaraton grillning

familjemiddag Flogstapannkakor parkplugg bakishäng gitarrspel i solen

hänga våldgästa FAG skeda prata om livet

 

Det återstår att se om de kommande åtta månaderna går lika fort som dessa åtta månader.

Söndagmorgon i sängen: från klockan 10 fram till cirka klockan 13. Däremellan frukost, förstås, men annars kan schemat knappast kallas späckat. Att filosofera titt som tätt över ditt och datt är en fritidsaktivitet jag har mycket erfarenhet av och uppskattar.

 

Lägenheten ser ut som lägenheten brukar se ut efter en festlig tillställning: de vanliga tomma glasen, flaskor och ölburkar, lite jordnötsfragment och microchips på golvet, duken skrynklad, madrassen lite nerhalkad. Men idag kan man även observera några mer exotiska inslag. En leopardscarf, ett nitskärp, hårspray, en hög urpressade limefrukter, en tallrik med chili, några hiphopkepsar, en mascara och en jäkla massa bubbelplast, smälld och förbrukad. För den som inte känner till historien bakom dessa lämningar skulle de nog tyckas något underliga. Nu blir de ett monument över en märklig men lyckad utflyttningsfest. Faktum: man kan ha roligt även om man inte är så många. Speciellt om alla har roliga kläder på sig.

 

Jag borde vara på sämre humör än jag är. Utanför regnar det, jag måste läsa två artiklar till imorgon, jag har sovit mycket för lite och druckit lite för mycket, och mitt hem skriker: ”Städa mig!”. Men omständigheterna kräver en slö hemmadag. Idag borde jag ingenting. Inte gå ut och ta vara på det fina vädret. Inte vara social. Inte fixa, dona, greja, kirra, styra upp, kolla upp eller komma på något alls. Idag tar jag ledigt från känslan av att jag borde göra något vettigt med varenda sketen liten dag.

 

Den här lägenheten känner mina vänner. Igår blev den klappad i alla vrårna, och den såg tillbaka på alla saker den blivit utsatt för, deltagit i och bevittnat under de senaste åtta månaderna. En stol som brakade ihop. Ett gap mellan säng och vägg där otursamma kan ramla ner. En ståtlig koja från säng till bokhylla med en golvlampa som nav. Sömniga människor som somnat i skedande ställning och blivit kvar. Och mig känner den utan och innan. Den är välbekant med dofterna av vitlök och vinsåser och micropopcorn. Den kan alla mina spellistor på Spotify utantill. Den vet alla mina känslor, analyserade under timslånga telefonsamtal. Den var där under alla mina mest ineffektiva pluggdagar, den vet när jag har tagit sovmorgnar fast jag borde ha gått upp tidigt. Den har sett mig komma och gå under morgnar och dagar och kvällar och nätter, den har sett mig skratta och gråta och fundera.

 

Vi har varit goda vänner, lägenheten och jag.

 

 

 

Det är väl nu man ska blogga. När man väntar på att klockan ska bli åtta och den utlovade utflykten till hemligt resmål ska bli av. När tre söta små skedar ligger och snarkar i ens säng. När solen har gått upp och sommaren har kommit utan förvarning.

Klänningen är skrynklig, men som ett under är frisyren intakt. Solen sken på oss där vi korkade upp vårt mousserande vin, herrarna svettades i sina lager stela kläder. Vad är väl en bal på V-dala nation? Hjort, lamminnerfilé, vit chokladkaka, och så pytt i panna på det. Snaps och andra rusdrycker. Sånger och ramsor. Det senare främst i egen regi. Vals och foxtrot for dummies. Vi virvlade på golvet och det snurrade i huvudet och vi dansade in i alla andra, men vad gör det? Vi var snyggast av alla. Det hörde vi till och med från (nästan) opartiska källor.

Alla askungar var prinsessor. Alla troll var för länge sedan glömda. Alla av prinsessor pussade grodor hade på något märkligt vis blivit pingviner. Solen höll på att gå upp när vi gick hem. Vi skrattade åt allt. 370 kr bara för att få promenera hem, ja kanske skulle det vara värt det.

Är det bal så är det. Ska det va så ska det va.

Om en timme får jag väcka tupplurarna, då blir det frukost, sen blir det utflykt. Imorgon ska jag sova som Törnrosa.

Och sen ska vi leva lyckliga i alla våra dagar...

Tack vädergudarna för att ni var på vår sida. Tack för årets finaste dagar!

 

En flott tävling vid en å, en å så härlig frulle, och så full rulle hela dan. Solen sken, det regnade champagne och en gång störtade en sångare ner från en scen som ett jättehagelkorn, sen duggade det lite men finns det hjärterum finns det rum under ett jätteparaply. Tre dagar av underbart häng med underbart gäng under bar underbar himmel, himmel och pannkaka i Flogsta idag som avslutning. Det var fest, Valborg, festival; marken var täckt av vitsippor och ölburkar och människor, och äg ös på ÖG, där marken var täckt av krossat glas och otäckt bara fötter i sandaler och alla var täckta av skumpa och det var skumt som fan men vi fattade galoppen. Ekonomikumparken var full precis som alla andra, och gott om stekare såklart, men varför steka när man kan grilla på ett tak i Flogsta? På taket till ett höghus var vi nästan bland molnen, och i parken var några höga som hus, men vi var bara champagnekorkade och champagnekorkarna flög, som tiden. Gaffla och skeda, glassa och steka, grilla och chilla, ätpinnar som trumpinnar, rosé och rosiga kinder, jordgubbsvin och vindruvor och melon och roliga frukter och en fruktansvärt rolig helg med Joel Alme-torsdag, Studio dicore-fredag, Frantic Sunday, MacGyver-lördag och Vänner på heltid, ALLA SKA MED!

 

Tack för världens bästa Valborg!

Gårdagens inköp:

Rosévin, mousserande vin, jordgubbs- och smultronvin, cider

Två klänningar

En kofta

Solglasögon

Vit sommarsjal

Solkräm faktor 15

Sparris

Cykellysen och ringklocka

Batterier till kameran

Engångsgrill

Champagneglas i plast

Bring it on, I am ready!

solen tränger in överallt den letar sig in i alla mörkaste vrårna och sprider ljus så allt man ser blir ljust ljust och det märks på alla att den gör det man ser det i deras ansikten plötsligt går alla omkring och ler och jag går omkring och ler och det är för solen det är för våren och för att man kan sitta ute och plugga på gräset och jackan ligger slängd bredvid och det blir inte så mycket pluggat men vad gör det som vi har längtat nu kan vi göra allt det där vi pratat om vi har tusen planer och alldeles för lite tid men vänta bara nu kör vi!

och just nu vill jag stanna tiden för att leva kvar i de första vårdagarna med de första vårkänslorna och jag vill fortsätta leva studentliv i Uppsala och hänga med gänget och jag vill stanna tiden för att det inte ska ta slut och det ska dröja sju månader innan jag får göra det igen men på samma gång vill jag bara att tiden ska gå så att jag kommer till den här sommaren den lediga sommaren med sommarväder och ledighet och spontanitet och resor och umgänge med alla vännerna och ingen skola och ingen vardag och bara varma vackra soliga dagar! och sedan Granada!

 

tankarna flyger och far flyger till varma länder och cirklar runt bland molnen och nuddar solen de flyger över Sverige och ser nya platser och dyker ner och virvlar runt gamla vänner som också sitter i solen någonstans och de flyger tillbaka till Uppsala och landar en sekund på kyrktornen som sträcker sig mot himlen och de ser ut över alla nationshusen och alla parkerna och cykelvägarna och uteserveringarna och de tar fart igen och flyger högt över Engelska Parken men landar inte där utan tycker att det ser fint ut uppifrån och så breder de ut sina vingar och flaxar ner igen och landar på huvudet på någon som ser lite förvirrad ut och jag schasar iväg dem så att de flyger sin kos igen långt bort och sedan tillbaka som flyttfåglarna på våren och de är fria att göra som de vill jag kan inte hindra dem och varför skulle jag tankar är till för att flyga så länge de flyger högt och håller sig långt över marken och solen skiner på deras vackra vingar så ska jag aldrig bura in dem igen.

En episk dag.

Premiärgrillning på grabbarnas balkong. Finns det något godare än årets första grillade kött?

 

Premiärtur på min egen fina cykel, så efterlängtad! Vägar som fortfarande är fyllda av grus men med en liten rand av bar asfalt där man kan susa fram i solskenet. Solsken, och klockan är 18! Långt borta är dagarna när vi kämpade oss igenom snöstorm och iskyla för att ta oss till Flogsta, nu kan vi skratta åt dem.

 

Första riktiga vårkänslorna, vårpromenad med tygskorna på, telefonprat på en bänk vid slottet, utsikt över Botaniska och solen i ögonen.

 

Första gången denna termin som jag pluggar och tycker att det är riktigt roligt, och klart det är roligt när man får komponera ihop en artikel om lustigheter i ooga-booga-språk och bläddra i Språktidningen och lyssna på Friska Viljor.

 

Premiärbesök på secondhandbutiken med tillhörande café som ligger ca 200 m från mig - varför har jag aldrig gått dit förut? Fantastiskt gott och billigt fika, inte en enda kund och kanske Uppsalas långsammaste personal. Ett café helt i min smak.

 

Första gången på mycket länge som jag tyckt att det var roligt att diska. Ja, det är faktiskt roligt att diska efter en lysande middag med lysande vänner när man inte har bråttom hem. Att sjunga för sig själv och lyssna på tv-spelspratet med ett halvt öra och känna sig tillfreds med tillvaron och nöjd med att vara lite lagom osocial men inte vara ensam.

 

Och så hem igen, så nöjd med dagen att jag måste blogga om den.

 

Dagens inköp

Folkes: engångsgrill och marinerad fläskkarré

A Capella second hand: en begagnad kastrull och två böcker

Le Ica Väst: borste till färskpotatis, flädersaft, färsk ananas och ett knippe färsk sparris

 

Idag blev det vår.

Så mycket roligt i framtiden att jag nästan vill stanna tiden

för att hindra den från att göra allt till minnen

och samtidigt ser jag fram emot att se tillbaka

på framtiden

den ser ut som en lycklig gröt av vårpromenader, grillkvällar, förfester i en park, efterfester på en balkong, vårbal, Valborg, festival, sommarlov, Frankrike, Italien, Spanien…

 

Idag kan vara en helt vanlig dag

en prick i en jättestor massa av tid

eller så blir det en dag att minnas för alltid

för kanske sker något oerhört alldeles strax

 

Säg till dem som lever i det förgångna

att skapa nya minnen

 

Säg till dem som planerar för mycket

att leva varje dag som om det vore imorgon

 

Säg till dem som desperat söker kärleken att sluta leta

och se vad de hittar

 

Säg till dem som inte tror på ödet att börja dyrka slumpen

 

Säg det till dem

så som du sagt det till dig själv

 

Och till alla därute i kylan

som längtar precis som du

säg att våren är på väg

 

 

Och du gick sakta nerför gatan och det mörknade och blev kallt

men jag hade din värme kvar i ryggen och jag såg dig överallt...

 

Jag gillar söndagar. Jag gillar dagen efter att man har festat, när man inte har bråttom någonstans, och man kan lyssna på bra musik och dra omkring i pyjamas till fram på eftermiddagen. Jag gillar söndagar som är fyllda av solsken och man mår bra inombords och man är lite klackbakis men det gör inget för det vittnar om en bra kväll.

 

Jag gillar förfester när man pratar om kärlek och livets allvar och blir lite sentimental och inser på något fånigt sätt att de där stunderna när man känner sig ensam så är man ju aldrig det. Varför blir alla så rädda när någon är ledsen, när det är en av de mest grundläggande känslorna man kan ha? Varför är det tabu att visa andra känslor än glädje, när man vet att alla har sina problem och ibland behöver gräva ner sig i dem en stund, för att kunna bli glada igen? Varför försöker föräldrar skydda sina barn från sanningen att livet inte alltid kommer att vara underbart? Om vi skaffar barn någon gång, och de frågar, då ska vi säga till dem att: ja, livet kommer att vara hårt, men det kommer att vara värt det.

 

Jag älskar att filosofera över livet och jag älskar att dricka vin och känna hur allt släpper taget lite grann och hur jag börjar skratta lite mer och kramas lite mer. Åh, jag gillar när man går från förfesten till klubben, ibland är det nästan lika kul som själva festen. Jag gillar att klampa omkring i hög snö i någons trädgård, att bli glidtacklad på en isbana och ramla ihop i en skrattande hög, jag gillar att leda cykeln som en äkta student och undra lite förstrött var vi är någonstans medan någon slänger någon annan i ännu en snöhög.

 

Jag gillar att stå framför en scen och blunda och bara lyssna, och känna musiken i hela kroppen, jag gillar att väggdansa och att bilda tåg med 20 koreaner, att omringa en stackars främling när de spelar We are your friends och vråla med i refrängen som galningar. Jag gillar att allt är precis som vanligt och jag gillar att det händer knäppa saker, man kan aldrig veta vad som kommer att hända och det är underbart. Cred till livet!

 

Jag tycker om fina vänner och jag tycker om att inse hur glad det gör mig att se dem glada.

 

Jag älskar att jag trodde att livet efter sommaren skulle bli lugnare och mindre händelserikt, och jag älskar när jag måste omvärdera mina förväntningar.

 

Ibland är det så lätt att bli barnsligt lycklig över fina vänner, roliga fester, sena nätter, bra musik, alla känslor, allt som ligger bakom oss och allt som ligger framför oss, och hur alla vägar leder fram till våra fötter.

Galet!

Vilken underbar dag! Från när jag vaknade till nu, när jag sitter här, och månen skiner som besatt och det regnar glitter från himlen men snett från sidan, som om någon har missförstått att nederbörd regnar NEDÅT, det är därför det heter så!

När grannarna har fest och allt annat är knäpptyst och jag springer sista biten, springer hem för jag har något i kroppen som gör att jag inte kan vara stilla, och jag fryser ända in i märgen, och månen är så vit, så vit!

Vilken film, vilken märklig film, och vilka vänner som var där med mig! När vi klev ut från bion var världen förändrad lite grann tror jag, jag tror det, för det regnade glitter från himlen när det borde varit snö, och en stor jättemaskin stod på andra sidan gatan och spydde ut något vitt, som flög rakt ut i luften, och plötsligt gick det förbi två människor, men det var inga riktiga människor, de var inte verkliga, de var klädda i alla regnbågens färger, de strålade i neongrönt och gult och rosa och allt var så overkligt, och plötsligt tror jag att jag var flera tusen år gammal...

Gå hem tillsammans, tillsammans genom snön, det gör inget då att det är så kallt att benen domnar bort, att fingrarna fryser till is, att det bor snömonster i näsan, ingenting alls gör det, för vi skrattar, vi bara skrattar, vi skrattar åt att ett skratt förlänger livet men varför går då tiden fortare när man har roligt? Jag kramade en gatlykta som var täckt av ett lager blank is, och jag hostade och hostade för jag hostar som mest när jag skrattar. Och hon sa ”du är galen!” för jag var galen, och jag var minst tusen år gammal tror jag. Och min vän fisken han har alltid hetat fisk i alla sammanhang, för han är den som blir fiskad och inte den som fiskar! Och undrans sa flundran vad det kan betyda.

Vi är magiska, vi är magiska allihopa, för så länge någon berättar en historia så fortsätter världen att snurra, och vi berättar alla historier, de må vara sanna eller inte, men det spelar ingen roll, för man kan inte hålla reda på vad som händer i fantasins värld och vad som händer på den här sidan spegeln, det är alltför svårt! Vi har alla våra olika ansikten men ibland tappar vi dem för varandra och då skrattar vi, då skrattar vi.

Vägen hem är alltid så kort, så kort, även om snön yr och kylan biter sig fast som en rabieshund så är vägen kort för tiden går alltid snabbare när man har roligt, och det är nästan som att vägen hem, den är det roligaste!

Imorse när jag vaknade sken solen, den sken som aldrig förr och det kändes som att den aldrig skinit förut, och då visste jag att den här dagen skulle bli bra, jag visste det och det höjde mitt humör så att jag nästan kunde känna det, jag kunde känna en inre stege där jag klättrade uppåt, bara uppåt! Mot solen! Och så fortsatte det. Alla låtar var fantastiska idag, varje ny sång höjde mitt humör ytterligare, och så gick jag utanför dörren och ut i solskenet, och fortsatte mitt segertåg, och jag kunde liksom inte låta bli att le, det bara kom, och ett par som gick förbi mig åt motsatt håll tittade lite och log i mjugg, och jag log mer, mer!

För jag hade solen i ögonen och jag var oslagbar.

Och ingenting kunde förstöra den här dagen, och allt som var jobbigt igår, allt som var svart i mörkret, det var idag VITT, vitt, vitt, och jag blev nästan bländad av snön och solen och det var en underbar känsla, det var befriande! Det var som felix felicis, allt gick bra för mig, och jag hade en stark känsla av att så kommer det att fortsätta, idag går allting bra. Och jag gick till bion utan förväntningar, helt ren som ett oskrivet blad, och jag satte mig där i stolen och reste iväg i fantasin och jag ville gärna sitta kvar ett tag till när det var slut. Och vi satt kvar efter att alla andra gått och det kanske gick en kvart, det kanske gick tusen år innan vi kom därifrån. Så många frågor.

Och jag sprang sista biten hem, sprang med en energi som jag inte vet var den kom ifrån, det måste varit magi, för egentligen är jag ju sjuk men jag var tvungen att röra mig fort och när jag kom in från kylan var det som en dröm, det var så skönt, så varmt, och hemma väntade tystnaden och mörkret och aldrig har de fått mig att känna mig så välkommen, jag släckte alla lampor igen, och mörkret är min vän idag, för ute lyser snön och världen är upp och ner för snön faller från fel håll och en osynlig hand drog i min halsduk och jag dansade på gatan, ramlade nerför trottoarkanten, och just den stunden, just där… så tror jag att jag blev tusen år gammal.