åh, Uppsala
Det känns bra att göra någonting vettigt igen.
Som att stanna till på vägen till Kalmar nation för att måla färggranna fartränder i ansiktena på de nya språkvetarna. Som att ha livliga diskussioner om tomatpuré på Göteborgs nation eller skratta så man kiknar åt ett svengelskt uttal av Värmlands nations ordningsregler.
Som att cykla till Engelska Parken med en filt i en hink på pakethållaren och tre råa ägg i handväskan. Som att ringa en vän klockan nio på morgonen för att påminna honom om att gå ut i skogen och hämta pinnar. Som att skratta och förundras åt nollegruppen när de får tio främlingar att stämma upp i Små Grodorna på centralstationen.
Som att laga ett lass Spaghetti Carbonara och klämma in sju stolar mellan den nya frysen och den utdragna bäddsoffan, och sedan paltkoma i sked med fyra vänner i sagda bäddsoffa.
Som att bli för sjuk för att gå på fest och istället släpa sig till ett kineshak dekorerat med rosa krimskrams, och bli lite uppiggad av en jättesöt kinesisk tant som inte förstår min fråga men snällt erbjuder vållulla?
Som att slöglo på fotboll en hel dag och trots detta ha det rätt så bra.
Som att lyfta upp en fin liten vän och svänga runt med henne på trottoaren medan hon gnyr: Åk inte! för femtioelfte gången, och nästan vilja strunta i allt och stanna kvar. Nästan.
En chans till äventyr är inget man struntar i. Men om utomlands låg i Sverige, så skulle det ligga i Uppsala.
