booga

Det är söndag och jam session på booga, temat är The Police, Cyril är i sitt esse och stänger in sig med elgitarren i sin egna lilla värld. Där utanför bubblan sitter vi allihopa: jag, Emma, Julia, Lisa, Fran, Anusha, hennes kompisar, Joey, Manon, Ian, Michael, Ana, Guillame. Hela fancluben är samlad och vi jublar efter varje solo. Jag tror jag har lite feber, det är så varmt. Jag har pluggat hela dagen och nu kommer pragmatikpapprena till ny användning: jag fläktar mig med la teoría de la relevancia de Sperber y Wilson och trycker kalla ölflaskor mot pannan.

Dagen började med caféplugg med Emma, fortsatte med tapas, sedan till Emmas terrass för att sola och plugga, och så kom Lisa med sina saker och flyttade in där, sedan mer pragmatikplugg med Emma på ett nytt café, sedan ännu en tapa, och så till Anusha för att äta hennes omtalade cheesecake, för att sedan dra till boogaclub vid tio, med ett stopp för köp av pizzaslice på vägen, och så var vi där tills jag inte orkade längre och släpade mig hem. Imorgon klockan halv elva har jag tenta, och nu jäklar ska här sovas.


spanska toaletter

Det här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sen. En röst som inte blivit hörd. En åsikt som behöver få ventileras, kontroversiell som den må vara. Det handlar om Spanien, och det handlar om toaletter. De två koncepten går nämligen inte särskilt bra ihop.

Här är en liten översikt över hur du bör klassificera och bedöma offentliga toaletter i det stolta kungadömet Spanien.

En spansk toalett som: 1. har en sits, som gärna är så ren att du faktiskt kan sitta ner, och 2. har en dörr som går att låsa, och helst även låsa upp igen - det är en bra toalett. En toalett som har toapapper, och dessutom tvål att tvätta händerna med, är en riktigt bra toalett. Om toaletten förutom dessa bekvämligheter även kan stoltsera med varmvatten, samt pappershanddukar alternativt en (fungerande) varmluftsfläkt för händerna – ja, då kan man inte säga annat än att det rör sig om en sjukt jävla bra toalett.

Inför en sådan toalett ska du känna andakt. Då vet du att du hamnat på ett fint ställe. Strunta i om det är kö utanför. Det är bara att njuta medan det varar.


om språkinlärning

Jag sa till Julia att det fascinerar mig hur hon kan spela långa, komplicerade stycken på piano utan några noter framför sig. Hur hon kan komma ihåg allt, och inte minst lyckas med att göra så många olika saker på samma gång. Hon svarade att det är som att kunna ett språk.

Jag har själv på denna blogg lanserat teorin att språkinlärning är ungefär som att lära sig en dans. Det är mycket att hålla i huvudet på samma gång, men övar man tillräckligt mycket så sitter det till slut i fötterna (i språkets fall är jag osäker på vilken del av kroppen som innehar huvudrollen). För henne sitter pianospelandet i fingrarna, och det märks. De där långa känselspröten ser ut att arbeta för egen maskin där de drar fram över tangenterna, ömsom som stormvindar, ömsom som smekningar.

Julia har spelat piano i 18 år. Det är ungefär så lång tid som jag tror att det skulle ta att lära sig att tala ett språk perfekt, som en modersmålstalare. Folk har frågat mig om jag pratar flytande spanska nu. Rent subjektivt sett känns det som att jag är hundra mil ifrån en nivå som skulle kunna vara värdig den benämningen. Det är också något som jag har varit inne på tidigare: att ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan.

Lite deprimerande är det förvisso. Men det positiva är att man i och med denna insikt sätter mer och mer värde på sitt eget modersmål och den kapacitet man har att genom detta språk uttrycka precis vad man tänker och känner. Det finns faktiskt ett språk som jag (i teorin) är expert på. Eller som min gamla lingvistikföreläsare hade uttryckt det: Du talar ditt modersmål perfekt! Det får jag inte glömma bort i min misströstan över att jag ännu inte behärskar andra språk med samma lätthet.

Något som är intressant är att jag fortfarande är bättre på engelska än vad jag är på spanska. Detta trots att jag har tillbringat totalt 15 månader i Spanien medan den sammanlagda tid jag tillbringat i engelsktalande länder uppgår till max två veckor. Man får tolka det som ett tydligt bevis på något jag länge misstänkt: man lär sig sjukt mycket av att se på TV och film och läsa böcker på originalspråk.


spurten

Okej, nu kör vi! På torsdag: tenta i los lenguajes especializados (vad är det egentligen?), inlämning av grupparbetet och muntligt prov i español actual, det ska nog gå bra! Veckan därpå ska jag ta mig igenom tre tentor och lämna in det där grupparbetet som inte existerar än. Måste nog skynda på lite. Om jag kunde skumma en hel bok om sociolingvistik på två eftermiddagar den här veckan så kan jag säkert repetera en hel termins lektioner på en vecka! Jag måste ju jobba på bra för annars hinner jag inte spela piano med Julia om en timme och se flamenco ikväll. Sen är det ju jam sessions på boogaclub varje söndag, jag har fortfarande tre söndagar kvar, man måste passa på! Och tänk alla tapas jag måste hinna trycka i mig för att fylla på förrådet inför en sorgligt tapaslös vårtermin. Och alla timmar jag måste tillbringa på soliga torg för att lagra D-vitamin inför den mörka Sverigevintern. Och all färsk fisk jag måste laga medan jag fortfarande kan köpa den för en spottstyver. Den här sista månaden i Granada går vi tillbaks till våra rutiner från den första månaden: vi ses varje kväll, hur trötta vi än är, hur tidigt vi än borde gå upp och plugga. Ju tröttare vi är desto mer skrattar vi. Det man kommer sakna mest måste man prioritera. Om 16 dagar är jag på väg härifrån.

alla talar svenska

Den totala språkförvirringen som alltid råder i gänget nådde episka proportioner när en drös språkvetare beblandades med denna redan brokiga konstellation av människor. Men det språk som dominerade i konversationerna var ändå svenska – och även de som inte pratar det deltog glatt.

Det blev tydligt att vi tre som vanligtvis är ensamma svensktalande i gänget har indoktrinerat alla andra, lite i taget. Som ett resultat av denna veckas invasion av svenskar fick nu alla våra elever chansen att öva de användbara fraser som de lärt sig. Det var klart underhållande att höra bastardiserad svenska flyga omkring till höger och vänster och se såväl entusiasmen hos mina internationella vänner som den roade reaktionen hos mina smått förvånade landsmän...

Här är några av våra elevers favoritfraser:

Julia: Fan vad snygg du är! Snygging. Jag har en stråhatt. Jättebra!

Fran: Tjena, hur är läget? Ät! Glöm det.

Michi: Jaha? Köttbullar!

Cyril: Tripp trapp trull! Tack.

Laurence: Min favoritgrupp är ABBA. Ditt hår är gyllene som solen. Vill du dansa?


det bästa av två världar

Det är inte helt lätt att organisera en grupp på åtta personer med olika önskemål samtidigt som man försöker sammankoppla den gruppen med Granadafolket och med min egen must-do-list. Men det är rätt kul att leka reseledare också. Speciellt när det mesta klaffar och det blir så bra. Mina svenska vänner har verkligen fått uppleva det bästa av Granada. Detta har vi gjort:

Vi har ätit tapas i mängder. Vi har ätit på El Piano och Pizzametro och indiern. Vi har ätit morgonkebab hos Mohammed (några tappra).

Vi har solat. Vi har haft en grym tur med vädret och njutit i fulla drag.

Vi har hört Cyril och Joey spela gitarr, vi har sjungit Hey ya och 500 miles och Hallelujah. Vi har fått bevittna en spontan flamencoshow framförd av några slumpmässiga ungdomar som lånade våra gitarrer och började jamma.

Vi har promenerat i alla delar av staden som jag brukar hänga i. Vi (de) har sett Alhambra. Vi har varit ett ansenligt antal gånger vid el Mirador de San Nicolas. Vi har gått vilse i Albayzín. Vi har varit på två tehus, vi har rökt vattenpipa och provat roliga huvudbonader.

Vi har firat Emmas födelsedag. Vi har varit hemma hos mig och hos Emma. Vi har varit på jazzbaren, Caca bar, och inte minst Vogue. Vi har fuldansat energiskt fram till klockan fem på morgonen till bra musik och avslutat sessionen med Mando Diao.

Och vi har träffat Julia, Cyril, Fran, Lisa, Emma, Laurence, Joey, Manon och de andra. Det bästa av Uppsala mötte det bästa av Granada.


Det har varit som en helt vanlig vecka i Granada, fast komprimerad till tre intensiva men ändå väldigt avslappnade dagar. Och ännu mer fantastisk. För nu hade jag dubbelt så många vänner här som vad jag brukar, och jag kände mig väldigt lyckligt lottad.


välkomna till Granada!

Igår anlände mina sju språkvetarkompisar från Uppsala. Trötta och hungriga var det enda de ville att komma till sitt hostel, men detta var lättare sagt än gjort. Efter att ha antastat alla inom synhåll för att fråga lyckades vi till slut lokalisera det, inte till Callejón de las Campanas 33 som det stod i beskrivningen, utan till ett helt anonymt hus utan tillstymmelse till skyltning som hade nummer 2 över dörren och låg på en tvärgata.

Dörren öppnades av en amerikan som tog emot oss på ett mycket lojt sätt och förklarade att vi hade huset för oss själva eftersom det inte var någon annan som bodde där. Hela huset bestod av tre rum, ett kök och ett vardagsrum, mysigt dekorerade med orientaliska tyger och gamla möbler. Det luktade av rökelse blandat med en misstänkt stark och söt doft. Våra misstankar förstärktes av att ägarens beteende påminde lite om sköldpaddorna i Hitta Nemo.

Vår värd pekade ut några viktiga saker, till exempel kylen, där det fanns lite yoghurt och några hot dogs som någon lämnat kvar. Vi fick dock sträng tillsägelse om att inte röra hans lunch till morgondagen, samt lådan som han kallade sitt stash (av vad är oklart). Sedan frågade han om vi gillade the blues, misstrodde oss när vi svarade jakande, hade en liten utläggning om svenskättlingars märkliga uttal i hans hemtrakter och konstaterade att Wisconsin var nästan exakt som det utmålas i That '70s show. Han använde också på allvar uttrycket far out.

Med andra ord: vi har ett trevligt hus för oss själva mitt i Albayzín, ett stenkast ifrån Granadas bästa utsiktsplats. Och en värd som är helt klart underhållande. Det här kan vara det mest awesome hostel någon av oss har bott på.


los reyes magos

I Spanien är det, traditionellt sett, inte jultomten som kommer med julklapparna. Istället är det de tre vise männen, los Reyes Magos, som kommer och lämnar paket till barnen natten till den 6:e januari.

Tydligen kommer de vise männen även till utbytesstudenter, om dessa har varit snälla förstås. När jag anlände igår kväll möttes jag av en skylt på ytterdörren som hälsade: Välkommen hem! på svenska. Sedan gick jag in i mitt rum och möttes av en liten hög paket och ett kuvert med ett brev från Melchor, Gaspar och Baltasar. Där stod att eftersom jag varit i Sverige lämnade de paketen åt mig här.

Lustigt nog var alla presenterna typiska hantverksprodukter från Almería, regionen som min nya rumsgranne Fran kommer ifrån. Kungarna skrev i brevet att de hade haft vägarna förbi där på vägen till Granada.

Att överraskningen var så oväntad gjorde mig extra glad. Speciellt eftersom jag ser hur mycket tanke som de vise männen har lagt ner på sina presenter. Efter en drygt 15 timmar lång resa och diverse smärre missöden kunde jag inte ha fått ett bättre välkomnande.

Till mig själv.

Allt kommer att gå bra imorgon. Du kommer inte att försova dig, inte missa bussen, inte missa flyget. Vädret kommer att vara ok. Den här gången har du ju till och med skrivit ut rätt flygbiljett.
Imorgon kväll sitter du där och äter tapas med dem igen. Det känns märkligt på ett sätt, nu har du verkligen vant dig vid att vara i Sverige igen. Men när du väl sitter där kommer det att kännas helt självklart.
Det är Granada, din stad. Du har saknat den och den har saknat dig.
Du kommer att sakna dina vänner här. Men det är bara en månad kvar tills du ser dem igen. Och på tisdag dräller åtta av dina Uppsalakompisar in. Det kommer antagligen att bli väldigt roligt på ett lite rörigt sätt.
Och det viktigaste. Plugga som fan, nu är det dags att bli seriös. Men låt inte tankar på plugget förstöra den tid du har kvar. Var flitig under dagarna, men ge dig själv ledigt på kvällarna och släpp all stress. Du behöver inte den. Det löser sig, det gör det ju alltid. Det här är kanske tillfället då du bör lyssna lite extra på Emma.
Njut av din sista tid i Granada. Var med dina vänner, dem du kommer sakna. Och var inte för ledsen över att lämna dem sedan. Du kommer ju tillbaka. Och inte minst så har du en hel drös fina människor som väntar på dig i Uppsala.
Ha så roligt nu. Och gå och lägg dig, annars kommer du aldrig att komma upp halv sex imorgon.

det bästa med Linköping

Det är inte lätt att försöka återskapa något som var väldigt bra. Det är inte lätt att vara mentalt närvarande när man alltid har tankarna någon annanstans. Och det är inte lätt att hitta tid till att komma och hälsa på så pass länge att man hinner komma till den punkten då allt känns helt naturligt. Att man slutar vara gäst och blir inneboende istället. Går och handlar mat ihop, delar upp hushållssysslorna, pluggar i varsitt hörn av lägenheten, utan att hela tiden känna att man borde utnyttja tiden bättre för att den är så knapp.
*
Jag har det så bra här att jag nästan önskar att jag kunde skjuta upp min återresa till Granada. För det är så sällan man har tid att bara hänga. Prata strunt, se på film, laga mat, spela spel. Det är det allra bästa sättet att umgås: att dela vardagen ihop. Sådär som vi gjorde när jag bodde här. Och den här gången tycker jag att jag lyckades gå tillbaka till den tiden, den känslan. Jag lyckades känna att jag hör hemma.
*
Sedan nyårsafton har jag rört mig mellan tre lägenheter som ligger på några hundra meters mellanrum från varandra. Jag har inte lämnat Ryd på över en vecka. Och varför skulle jag? Det bästa med Linköping finns ju här.

kvalitetsumgänge

Det är fint att tillbringa en dryg vecka i Linköping. Att ha så mycket tid att man inte behöver stressa för att hinna med att träffa alla.

Men eftersom alla har personliga relationer med varandra och gärna umgås på tu man hand så blir det ändå en smula hysteriskt.

När jag är här vill jag avsätta lite tid för att umgås med Kajsa, Alex och Mattis var och en för sig. Och en kväll är avsatt för den gamla trion Alex, Mattis och jag.

Och under samma vecka ska Alex ha kvalitetstid med Jocke, Kajsa ha kvalitetstid med Jocke, Kajsa ha kvalitetstid med Maria när hon kommer, Mattis ha kvalitetstid med Maria, och Mattis ha kvalitetstid med Jocke.

Och så ska Kajsa fira sin födelsedag ihop med alla.

Förhoppningsvis har vi inte hunnit tröttna på varandra tills dess.



RSS 2.0