hem igen

Det är inte lätt att försöka återskapa något som var väldigt bra. Det är inte lätt att vara mentalt närvarande när man alltid har tankarna någon annanstans. Och det är inte lätt att hitta tid till att komma och hälsa på så pass länge att man hinner komma till den punkten då allt känns helt naturligt. Att man slutar vara gäst och blir inneboende istället. Går och handlar mat ihop, delar upp hushållssysslorna, pluggar i varsitt hörn av lägenheten, utan att hela tiden känna att man borde utnyttja tiden bättre för att den är så knapp.

*

Jag har det så bra här att jag nästan önskar att jag kunde skjuta upp min återresa till Granada. För det är så sällan man har tid att bara hänga. Prata strunt, se på film, laga mat, spela spel. Det är det allra bästa sättet att umgås: att dela vardagen ihop. Sådär som vi gjorde när jag bodde här. Och den här gången tycker jag att jag lyckades gå tillbaka till den tiden, den känslan. Jag lyckades känna att jag hör hemma.

*

Sedan nyårsafton har jag rört mig mellan tre lägenheter som ligger på några hundra meters mellanrum från varandra. Jag har inte lämnat Ryd på över en vecka. Och varför skulle jag? Det bästa med Linköping finns ju här.