hem igen

Cirkeln är sluten. Nu är jag tillbaka där jag började. I Uppsala, vårt kära Uppsala med kyrktornen och cykelvägarna, lördagskvällarna och söndagseftermiddagarna, lugnet och galenskapen, kylan och längtan efter våren.

De där åtta månaderna gick ganska snabbt ändå.

Läser man igenom alla inläggen på den här bloggen får man en bra bild av året som gått. Det går som en röd tråd igenom de här tolv månaderna, från början av 2010 till början av 2011.

Det har varit ett år av soliga dagar, långa nätter och timmar som flyger förbi.

Ett sjuhelvetes år, helt enkelt.

Inte minst tack vare er.

Tack, alla ni som följt med mig på den här resan. På alla äventyren, och på alla vägarna hem.

När klockan är 21 i Södertälje ligger gågatan öde. Båda de två största matbutikerna stängde klockan 20. Inte ens Pressbyrån har öppet.

Men svängdörren in till Lunagallerian svänger alltjämt, som en triunferande överlevare efter apokalypsen. Där inne är det om möjligt ännu tystare. Endast en liten spelbutik har öppet. Jag är alldeles ensam i gallerian. Jag åker rulltrappan upp och ner medan jag väntar på att bussen ska gå. Jag tittar i skyltfönster. Clas Ohlson har dekorerat sin julgran med fotfilar och stegräknare. Pizzerian annonserar om fish & chips som vegetariskt alternativ.

Jag trivs bättre i gallerian när den är tom än när den är fylld av folk.

Jag kommer att tänka på en kväll för länge sedan då jag och två vänner sjöng allsång medan vi väntade på tåget på en öde pendeltågsstation. Det var ett fint eko där mellan betongpelarna. Vi sjöng bland annat något om att year 2004 will be yours.

Jag har en åkomma som jag dragits med ganska länge nu. Jag lider av FOMO – Fear Of Missing Out. Den gör att jag måste vara med på allt som mina kompisar gör. Så fort något händer så måste jag vara där. Annars känner jag mig stressad, nervös och illa till mods. Och ju mer spännande den planerade aktiviteten är, desto mer ökar ångestnivån.

Det är på grund av min FOMO som jag sällan går hem tidigt även om jag är trött. Det är på grund av den som jag aldrig stannar hemma även om jag borde plugga. På grund av den som jag förbjuder mina Uppsalavänner att göra något annat under hösten än att spela Kampen om Borlänge.

Till alla er andra där ute som också lider av FOMO – hör av er! Vi kanske kan ses och utbyta tankar och erfarenheter? Vi kan skapa en terapigrupp, Föreningen För FOMO. Det är väl en bra idé, att hjälpa varandra att hantera vardagen?

Men våga inte boka in något möte innan februari. Ni måste lova att vänta tills jag har kommit hem!

Du som vaknade på morgonen utan att se fram emot dagen.

Du som somnade på natten utan att se fram emot morgonen.

Du som stängde fönstren och hoppades att telefonen inte skulle ringa.

Du som letade och letade utan att veta vad det var du saknade.

Du var värdelös på att hitta och det var lång väg hem.

Du som älskar känslan av att skriva historia på blanka papper, känslan av frihet.

Du lever för stunden, för stunderna.

Du som älskar att inte hitta någonstans, inte känna någon, inte veta vad som ska hända.

Nu har du ett hjärta proppfullt av fina souvenirer.

Du som frågade dig vad du skulle göra med all tid.

Nu frågar du dig hur tiden ska räcka till.

Så mycket saker man äger. Så lite man behöver, egentligen.

Det kan tyckas ostrukturerat att ha alla sina saker utspridda på olika ställen. Men i själva verket ligger det en nästintill militärisk organisation bakom detta synbara virrvarr. Fråga mig var jag har en viss ägodel och jag kan med största sannolikhet tala om var den finns.

Det lilla runda bordet? I grabbarnas lägenhet i Flogsta.

Alfapet? I byrån, som står i deras förråd.

Bokhyllan? En del står i förrådet, den andra delen tillbringar en utbytestermin i ett rum på Studentvägen.

De bruna shortsen? I garderoben i föräldrarnas Afrikainspirerade gästrum.

Gamla elräkningar? I en vit mapp längst ner i samma garderob.

De röda stövlarna? Högst upp i den högra av de två manshöga staplarna av banankartonger som står prydligt uppställda intill varandra i mina föräldrars garage.

Grytlappar? Näst översta lådan i den vänstra stapeln.

Passet? I innerfacket på den röda väskan som jag tar med mig nu.

Mina saker kommer att vara i säkert förvar de närmaste sex månaderna.

Nu när jag vet det kan jag åka med ro i själen.

Hon sa: du måste alltid packa lätt. Som att du alltid är på resa, och ännu inte sett vad du har sett.

Jag drömde om att jag tog farväl. I drömmen var ni verkliga igen, ni var där. Jag vaknade till fotsteg på övervåningen, ljudet av pappas tofflor. Lakanen luktade hemma.

Mamma drömmer mardrömmar ibland. Hon drömmer om att jag försvinner och att hon måste leta efter mig på konstiga platser.

Alltid lika annorlunda att komma hem. Allt är så ovant välbekant. Så svårt att vänja sig vid att allt är precis som förut. Det här är en liten, liten värld. En nation med tydliga gränser.

Det är bekvämare här. Här sover man i en ordentlig säng. Här är det svalt, här slipper man svettas konstant. Här finns datorer, här finns diskmaskin, här finns bussar till stan. Här behöver jag inte jobba, jag kan ta det lugnt, jag kan vakna klockan tio varje dag och undra vad jag ska göra idag för att få tiden att gå.

Man kan inte resa bakåt i tiden, bara framåt. Ibland slutar jag lyssna och reser till Uppsala, till Granada.

Ibland önskar jag att tiden inte gick, för när tiden går tar den med sig delar av den magi som omger fina minnen, lite i taget. Med tiden blir allt gamla dammiga stillbilder som läggs till handlingarna och sätts in i fotoalbum som ingen tittar i. Tiden lägger lock på känslor och gör de knivskarpa bilder som man bär inom sig suddiga. Man glömmer folks röster. Man tappar ord. Man minns att någon var rolig men man kan inte dra sig till minnes ett enda skämt.

Minnen gör sig bäst i realtid.

Sverige är vackert när man sitter på en terrass i solen i en trädgård full av grönska. När det enda som hörs är humlor som surrar och björklöv som rasslar i vinden. När man stängt av världen, lämnat mobilen inne, slutat tänka i facebookstatusar. När det inte finns någonting alls som man måste göra, när allt man har är en vän och en massa tid, och man inser att man är mer avslappnad än man varit på mycket, mycket länge.

Sverige är vackert när man sitter vid ett bord täckt av högar av pocketböcker på ett litet gammaldags café. När man läser varsin bok i tre timmar under gemytlig tystnad, och någon somnar med huvudet i ens knä.

Sverige är vackert när solen går ner och man sitter på en klippa med människor man saknat och allt man ser runt omkring sig är hav, hav, hav. Det blir aldrig riktigt mörkt, både dagar och nätter är ljusa, solen vill inte försvinna och jag förstår den, för sommaren i Sverige är så vacker att man aldrig vill att den ska ta slut.

Under min sista termin på högstadiet satt jag på en buss på väg hem från stan. Längst bak i bussen satt ett fjortisgäng som högljutt förde en mycket intelligensbefriad diskussion. Jag tänkte i mitt stilla sinne: det där är typiska Tälje-människor. Och i den stunden insåg jag att inte kan jag söka till Täljegymnasiet. Hellre går jag på en bra skola med skönt folk, även om det betyder att jag måste läsa tråkiga ämnen. Nej, det får bli Ragnhild, beslutade jag där och då.

Tre år senare tog jag studenten och fällde en tår för det jag skulle sakna: alla sköna lärare, den härliga stämningen på skolan, vardagen med gänget. Men jag var aldrig orolig för att tappa kontakten med dem jag tyckte om, för jag visste att de var vänner för livet.

Den 28 mars 2009 vaknade jag klockan sex på morgonen av mitt mobilalarm. Den sömn jag fått under natten var ungefär tre timmar. Det var extremt lockande att bara somna om och strunta i alltihop. Det skulle ju ändå inte gå bra, så trött som jag var. Till slut tog dock förnuftet överhanden och jag masade mig upp. På något magiskt vis lyckades jag ta mig igenom en hel dag högskoleprov, och dessutom lyckas bättre än jag någonsin trodde att jag skulle göra i utvilat tillstånd.

Sedermera visade det sig att intagningspoängen till programmet chockhöjts sedan året innan och jag hade inte kommit in om jag bara haft betygen. Ett litet tryck på mobilens stopp-knapp och det här året hade inte varit.

De senaste fem åren har karaktäriserats av pengabrist, rastlöshet och framtidsnoja. Trots det har jag kunnat göra vad jag har velat göra, och de har varit de otvivelaktigt bästa åren av mitt liv. Tänk då bara när jag pluggat färdigt. Då finns det inte längre något jag känner att jag måste eller borde göra. Då har jag en examen, mer erfarenhet och ett större kontaktnät. Förhoppningsvis kan detta generera ett någorlunda tillfredsställande jobb. Och med jobb kommer pengar. Bara tänk vad fantastiskt att inte behöva snåla jämt! Jag tycker inte att jag är speciellt beroende av pengar, men har man pengar finns det inga gränser kvar. Då finns det inget som stoppar en.

Den sedan länge förutspådda och fruktade 25-årskrisen, schemalagd till nästa höst, känns just nu som att den kommer att utebli. För jag tänker på allt jag hunnit göra under de här första 25 åren, och så tänker jag att jag får leva hela det livet igen (och eftersom jag inte var så produktiv under mina första 10-15 år så kommer jag att hinna ännu mer på de nästa 25 åren). Ett helt liv till! Sen är jag 50. Då återstår förhoppningsvis ett antal decennier till.

Tänk när du är 50, hur klok och vis du kommer att vara, hur mycket du kommer att ha lärt dig. Tänk hur säker du kommer att vara i dig själv. Tänk all erfarenhet du kommer att ha samlat på dig, tänk alla vänner. Tänk alla fina minnen. Att bli äldre är ingen orsak till kris. Så länge du ägnar din tid åt något bra, något du trivs med, så slösar du inte tid. Om det känns som att tiden flyger iväg beror det kanske bara på att du har roligt.

Jag har blivit galet positiv. Det borde vara uppenbart, men det tål att sägas ändå: allt blir så mycket bättre om man ser positivt på saker. Det blir en god cirkel. Och man har förvånansvärt stor makt över sina egna tankar. Säg till dig själv att allt blir bra, och glöm inte att lyssna på dig själv. Glöm inte bort att påminna dig själv då och då om hur bra du har det, vilken fantastisk människa du är, och hur lyckligt lottad du är.

Du är bäst!

Igår såg jag en fruktansvärd film. Bland det värsta i den var historien om en ensam gammal kvinna som inte längre vet varför hon städar eller bäddar sängen på morgnarna. Maken är död, sonen hälsar inte längre på. Inget betyder längre någonting. Det gick rakt in i magen som en hemsk insikt: det finns inget sätt att förhindra att det kan hända mig.

Alla problem, all smärta kan uthärdas så länge man har någon som stryker en över håret, alla sår kan slickas av en väns omtanke, ett ömmande hjärta lugnar sig med tiden. Men ett hjärta som bara slår av ren vana, där ingen längre bor, ett hjärta som redan varit med om allt, som bara väntar på att stanna… Ensam i en stor tom lägenhet, där allt som hörs är kylens surrande och telefonens tystnad. Snälla, låt mig aldrig någonsin hamna där.

Ensamheten äter upp en inifrån. Där hemma finns inget som kan stoppa den, allt hänger på mig. Där hemma kan ingen höra mig skrika inuti.

Vi ska vara glada för att vi har något att kämpa för. Vi är lyckligt lottade, vi har allting framför oss, vi vet ingenting. Vi är blanka papper där historier ska växa fram. Alla framgångar, alla motgångar, all lycka och all olycka ska vi skriva ner där, erfarenheter att lära av. Hela tiden vända blad och börja på nästa sida, kapitel efter kapitel. Men vad gör en författare som skrivit färdigt sitt livsverk?

Länge leve oron och ovissheten, misstagen och de oförutsedda svängarna! Låt oss njuta av att vi har tusen tomma sidor kvar, att alla sidor går att riva ut, och att våra fingrar fortfarande orkar hålla i pennan.