hem igen

Det är söndag och jam session på booga, temat är The Police, Cyril är i sitt esse och stänger in sig med elgitarren i sin egna lilla värld. Där utanför bubblan sitter vi allihopa: jag, Emma, Julia, Lisa, Fran, Anusha, hennes kompisar, Joey, Manon, Ian, Michael, Ana, Guillame. Hela fancluben är samlad och vi jublar efter varje solo. Jag tror jag har lite feber, det är så varmt. Jag har pluggat hela dagen och nu kommer pragmatikpapprena till ny användning: jag fläktar mig med la teoría de la relevancia de Sperber y Wilson och trycker kalla ölflaskor mot pannan.

Dagen började med caféplugg med Emma, fortsatte med tapas, sedan till Emmas terrass för att sola och plugga, och så kom Lisa med sina saker och flyttade in där, sedan mer pragmatikplugg med Emma på ett nytt café, sedan ännu en tapa, och så till Anusha för att äta hennes omtalade cheesecake, för att sedan dra till boogaclub vid tio, med ett stopp för köp av pizzaslice på vägen, och så var vi där tills jag inte orkade längre och släpade mig hem. Imorgon klockan halv elva har jag tenta, och nu jäklar ska här sovas.

Det här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sen. En röst som inte blivit hörd. En åsikt som behöver få ventileras, kontroversiell som den må vara. Det handlar om Spanien, och det handlar om toaletter. De två koncepten går nämligen inte särskilt bra ihop.

Här är en liten översikt över hur du bör klassificera och bedöma offentliga toaletter i det stolta kungadömet Spanien.

En spansk toalett som: 1. har en sits, som gärna är så ren att du faktiskt kan sitta ner, och 2. har en dörr som går att låsa, och helst även låsa upp igen - det är en bra toalett. En toalett som har toapapper, och dessutom tvål att tvätta händerna med, är en riktigt bra toalett. Om toaletten förutom dessa bekvämligheter även kan stoltsera med varmvatten, samt pappershanddukar alternativt en (fungerande) varmluftsfläkt för händerna – ja, då kan man inte säga annat än att det rör sig om en sjukt jävla bra toalett.

Inför en sådan toalett ska du känna andakt. Då vet du att du hamnat på ett fint ställe. Strunta i om det är kö utanför. Det är bara att njuta medan det varar.

Den totala språkförvirringen som alltid råder i gänget nådde episka proportioner när en drös språkvetare beblandades med denna redan brokiga konstellation av människor. Men det språk som dominerade i konversationerna var ändå svenska – och även de som inte pratar det deltog glatt.

Det blev tydligt att vi tre som vanligtvis är ensamma svensktalande i gänget har indoktrinerat alla andra, lite i taget. Som ett resultat av denna veckas invasion av svenskar fick nu alla våra elever chansen att öva de användbara fraser som de lärt sig. Det var klart underhållande att höra bastardiserad svenska flyga omkring till höger och vänster och se såväl entusiasmen hos mina internationella vänner som den roade reaktionen hos mina smått förvånade landsmän...

Här är några av våra elevers favoritfraser:

Julia: Fan vad snygg du är! Snygging. Jag har en stråhatt. Jättebra!

Fran: Tjena, hur är läget? Ät! Glöm det.

Michi: Jaha? Köttbullar!

Cyril: Tripp trapp trull! Tack.

Laurence: Min favoritgrupp är ABBA. Ditt hår är gyllene som solen. Vill du dansa?

Det är inte helt lätt att organisera en grupp på åtta personer med olika önskemål samtidigt som man försöker sammankoppla den gruppen med Granadafolket och med min egen must-do-list. Men det är rätt kul att leka reseledare också. Speciellt när det mesta klaffar och det blir så bra. Mina svenska vänner har verkligen fått uppleva det bästa av Granada. Detta har vi gjort:

Vi har ätit tapas i mängder. Vi har ätit på El Piano och Pizzametro och indiern. Vi har ätit morgonkebab hos Mohammed (några tappra).

Vi har solat. Vi har haft en grym tur med vädret och njutit i fulla drag.

Vi har hört Cyril och Joey spela gitarr, vi har sjungit Hey ya och 500 miles och Hallelujah. Vi har fått bevittna en spontan flamencoshow framförd av några slumpmässiga ungdomar som lånade våra gitarrer och började jamma.

Vi har promenerat i alla delar av staden som jag brukar hänga i. Vi (de) har sett Alhambra. Vi har varit ett ansenligt antal gånger vid el Mirador de San Nicolas. Vi har gått vilse i Albayzín. Vi har varit på två tehus, vi har rökt vattenpipa och provat roliga huvudbonader.

Vi har firat Emmas födelsedag. Vi har varit hemma hos mig och hos Emma. Vi har varit på jazzbaren, Caca bar, och inte minst Vogue. Vi har fuldansat energiskt fram till klockan fem på morgonen till bra musik och avslutat sessionen med Mando Diao.

Och vi har träffat Julia, Cyril, Fran, Lisa, Emma, Laurence, Joey, Manon och de andra. Det bästa av Uppsala mötte det bästa av Granada.

Det har varit som en helt vanlig vecka i Granada, fast komprimerad till tre intensiva men ändå väldigt avslappnade dagar. Och ännu mer fantastisk. För nu hade jag dubbelt så många vänner här som vad jag brukar, och jag kände mig väldigt lyckligt lottad.

Igår anlände mina sju språkvetarkompisar från Uppsala. Trötta och hungriga var det enda de ville att komma till sitt hostel, men detta var lättare sagt än gjort. Efter att ha antastat alla inom synhåll för att fråga lyckades vi till slut lokalisera det, inte till Callejón de las Campanas 33 som det stod i beskrivningen, utan till ett helt anonymt hus utan tillstymmelse till skyltning som hade nummer 2 över dörren och låg på en tvärgata.

Dörren öppnades av en amerikan som tog emot oss på ett mycket lojt sätt och förklarade att vi hade huset för oss själva eftersom det inte var någon annan som bodde där. Hela huset bestod av tre rum, ett kök och ett vardagsrum, mysigt dekorerade med orientaliska tyger och gamla möbler. Det luktade av rökelse blandat med en misstänkt stark och söt doft. Våra misstankar förstärktes av att ägarens beteende påminde lite om sköldpaddorna i Hitta Nemo.

Vår värd pekade ut några viktiga saker, till exempel kylen, där det fanns lite yoghurt och några hot dogs som någon lämnat kvar. Vi fick dock sträng tillsägelse om att inte röra hans lunch till morgondagen, samt lådan som han kallade sitt stash (av vad är oklart). Sedan frågade han om vi gillade the blues, misstrodde oss när vi svarade jakande, hade en liten utläggning om svenskättlingars märkliga uttal i hans hemtrakter och konstaterade att Wisconsin var nästan exakt som det utmålas i That '70s show. Han använde också på allvar uttrycket far out.

Med andra ord: vi har ett trevligt hus för oss själva mitt i Albayzín, ett stenkast ifrån Granadas bästa utsiktsplats. Och en värd som är helt klart underhållande. Det här kan vara det mest awesome hostel någon av oss har bott på.

I övermorgon bär det av hemåt. Bort härifrån. Till kalla Sverige med uppvärmda hus och bussar som går i tid.

Här är allt som vanligt upp och ner och jag tror jag älskar det lite grann.

Manu flyttar ut och Fran flyttar in. Fran som vill lära sig svenska och ser ut som Jesus. Granada fortsätter att överraska mig.

Och jag fortsätter att klamra mig fast vid den där lägenheten på Calle Jardines. Igår natt blev vi kvar fyra-fem timmar längre än planerat, för ingen ville gå och lägga sig. Ingen ville säga hejdå och inte ses förrän om tre och en halv vecka. Tre och en halv vecka ter sig som en så oändligt lång tid.

Vi stannar alltid längre än planerat. Men i februari måste vi faktiskt åka hem, på riktigt.

Igår var det någonting som liksom ramlade ner och gick sönder. Jag ville nästan kasta allt överbord och stanna, för deras skull.
Igår var jag så glad, och trött, och hungrig, och ledsen, att jag skrattade åt allt.

Julias ständiga utbrott av åk inte! känns liksom bekanta på något vis. Det här är precis så som det kändes när jag skulle åka ifrån Uppsala. Bitterljuvt.

Som Emma sa: om man ändå kunde dela sig i två.

Som jag älskar lördagar.

Förmiddagen tillbringades med att inhandla vitt tyg och glitter, äta churros och sola på en bänk. På eftermiddagen gick vi till Emmas terrass. Det var varmt och skönt i skuggan, jag var trött, soffan var så härligt mjuk och jag somnade där en liten stund. Jag har saknat terrassen. Jag har saknat de lata sommardagarna.

När vi tre svenskor blivit ensamma satte vi igång att klippa tyg och öva luciasånger, uppställda på rad i solskenet. Det är visst jul om två veckor.

Efter luciaövningen gick jag för att möta upp en vän. Tog ett glas juice och en tapa och lyssnade på en oväntat personlig historia. Jag fascineras över hur vissa människor går så snabbt att lära känna. Och jag gläds åt att någon jag knappt känner väljer att anförtro sig till mig.

Sedan promenerade vi till julmarknaden på Plaza Bib-Rambla för att trängas med andra julklappsköpare kring stånd med handgjorda smycken och jättelika julkakor. Doften av brända mandlar och rökelser. Ljusslingor i träden. Julsånger och barn i små ullkappor och lackskor.

Kvällen avslutades med tapas med vännerna och jag var så trött att jag gick hem före alla andra.

Inatt är det dags att visa våra internationella vänner hur ett svenskt Luciatåg ser ut. Och jag har pepparkakor som Kajsa tagit med sig från Sverige.

01.00 Nu stänger studentpubarna i Uppsala. Nu öppnar Vogue i Granada.
01.30 Nu kommer vi dit. Det är sorgligt folktomt. Vi spelar fussball med några tyskar för att undvika det öde dansgolvet.
03.00 Nu börjar musiken arta sig. Det fylls på med folk och snart finns det inte plats att galendansa längre. Två spanjorer gör det ändå, med smärtsamma konsekvenser. En av dem envisas med att lyfta upp mig upprepade gånger. Han är lite för förfriskad för att det ska vara en bra idé.
04.30 Nu går Lisa och Julia. Som vanligt har Julia blivit kvar fastän hon sagt att hon bara ska med en liten stund. Kajsa vill stanna kvar. Hon har kommit in i någon slags fjärde andning eller möjligtvis fått plötsliga superkrafter.
05.00 Nu är dansgolvet så trångt att man inte kan dansa längre och jag är för trött för att förstå vad någon säger till mig. Nu tycker jag att det är dags att gå. Men först måste vi hitta våra jackor som hänger någonstans under bardisken. Vi trycker oss in mellan folk och dyker ner i knähöjd för att söka efter den där kroken där vi hängde dem. Efter att ha klämt oss förbi samma människor ett flertal gånger hittar vi till slut kroken. Sen tar vi varandras händer, drar ett djupt andetag och forcerar vår väg fram till dörren.  
05.30 Nu delar vi på en kebab på mitt vanliga ställe. Mohammed som bjuder på pommes och lär oss arabiska är inte kvar. Nu är det en ny Mohammed som gör kebaben. Som tur är verkar han minst lika trevlig som den gamla. Och kebaben är god också.
05.45 Nu vinkar vi glatt godnatt till Mohammed och hinner gå i några sekunder innan vi kommer på att vi glömt att betala.
06.30 Nu somnar vi gott. Och fort.

1. Jag har dansat sevillanas tills svetten rann.

2. När jag gick ut möttes jag av solsken och blå himmel.

3. Jag har ätit en gigantisk och tillika välsmakande lunch (pizza som förrätt, följt av köttgryta med potatis och sallad, bröd, vin och rispudding till efterrätt) för tre euro.

4. Jag har roat mig genom att grupparbeta med lagom flamsiga kamrater.

5. Jag har fått mail från Uppsala Universitet om att hemtentan jag skickade in för två dagar sen blivit godkänd, vilket innebär att jag äntligen har lyckats få ihop de sista poängen till spanska B! Ett ok som jag dragits med sedan våren 2008 har lyfts från mina axlar, och jag kan läsa spanska C i vår som planerat.

6. Ikväll: fiesta!

7. Imorgon kommer världens bästa Kajsa!

8. På grund av röda dagar samt klämdag så är jag ledig fram tills på torsdag. Semester, här kommer jag!

Det är lustigt med förväntningar. När man inte har några så tenderar allt att bli så mycket bättre.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Madrid så mycket, för storstäder brukar inte vara min grej. De gör mig stressad. Men jag borde ha insett att Spaniens huvudstad skulle ha en mindre hektisk atmosfär än andra storstäder. Precis som i Granada går vi om alla andra när vi är ute och promenerar. Och rulltrapporna till Metron rullar långsammare än i Stockholm. 

Det var roligt att leka stadsbo för några dagar. Åka tunnelbana och promenera omkring bland storslagna byggnader och breda avenyer. Luften var ett antal grader kallare än i Granada, men solen sken från en blå himmel och på träden lyste löven gula. Och det kändes verkligen som att vi var på semester.

Emma, Lisa och Julia bodde på hostel, men jag fick bo hos Javier, som jag lärde känna i våras när han var utbytesstudent i Uppsala. Det var trevligt även om vi inte hann umgås så mycket. Det enda jag hade planerat inför helgen var att se Harry Potter 7:1 i originalversion (i Granada finns den bara dubbad). Men redan dag 2 hade det dykt upp en hel drös saker som jag ville hinna med. Och jag tycker att vi hann med en ansenlig mängd aktiviteter.

Vi bekantade oss med Goya, Dalí och Picasso på Museo del Prado och Museo Reina Sofia och fick vår dos konst för ett bra tag framöver. Vi spenderade tre timmar med en inofficiell guide som berättade om Madrid på ett ovanligt roligt sätt. På turen lärde vi känna Paul, en skön holländare som tydligen gillade oss trots vårt något urflippade beteende. Vi besökte en fantastisk matmarknad, åt grym thaimat (två gånger) och intog två trerättersluncher som följdes av episk paltkoma.

Och så gick vi på julmarknad på Plaza Mayor. När mörkret föll tändes alla ljusdekorationer som hängde över torget och alla gatorna i centrum, och vid Puerta del Sol lyste en gigantisk julgran i grönt och rött. Då fick jag den första riktiga julstämningen.

Så, en aning förvånat men mycket förnöjt får jag konstatera: jag gillar Madrid.

Jag har temporärt en ny adress: Biblioteca de la Facultad de Filosofía y Letras, Granada. Man hittar mig längst in, vid sektionen för litteraturhistoria. Vid ett bord nära elementet.

Jag har knappt två veckor på mig att ordbajsa ihop uppåt 8 sidor text om spansk och latinamerikansk litteratur under romantiken. Klarar jag det har jag äntligen fått ihop de sista poängen till Spanska B och är behörig att läsa Spanska C i vår i Uppsala. Så plötsligt gick jag från att vara den bekymmerslöst slarviga ERASMUS-studenten till att bli en av de där som spenderar timmar i biblioteket med högar av tjocka böcker som enda sällskap.

För tillfället ser det ut att kunna gå vägen, om än med nöd och näppe. Denna oväntade framgång har sina förklaringar:

1. Nu är det nära till paniken, och först då kan jag få något gjort. Det verkar vara så jag fungerar. Kanske är det dags att jag helt enkelt lär mig att leva med det.
2. I biblioteket har jag inte tillgång till internet. In your face, facebook!
2. Biblioteket är det enda stället på hela fakulteten som är tyst och varmt. Knäpptyst och mysvarmt.

Jag tror jag kanske flyttar in permanent.

Jag är förkyld igen. Temperaturen i min lägenhet är den starkt misstänkta boven i dramat. I badrummet kommer det rök ur munnen när man andas.

Jag har haft nöjet att ha en god vän på besök och några dagars semester i vardagen. Det är trevligt att få en anledning att äta ute, dricka vin och se flamenco. Och inte minst att besöka Alhambra igen. I den stund jag klev in genom grindarna till detta jättepalats mindes jag att det är en av mina favoritplatser i världen. Tre timmar senare kunde jag konstatera att det var precis lika vackert som för fem år sedan.

Jag var inte riktigt medveten om vilket stort behov jag hade av att prata med någon som känner mig väl. Hur kul det än är med nya vänner så är det något som fattas. Jag saknar analyserna, filosoferandet.

Sista kvällen sitter vi på Granadas bästa pizzahak och förundras över hur mycket som har hänt under de senaste sex åren. 2004 hade vi nog aldrig gissat att vi två skulle sitta här och äta pizza och vara så goda vänner som vi faktiskt är. Om sex år kan jag vara var som helst, med vem som helst. Jag har ingen aning, och det är en bra känsla. Det är en del av charmen, att inte veta.

Folk oroar sig. För att de inte vet vad de ska göra med livet. För att de inte har någon att krama om natten. För att de har för lite pengar och för lite tid och för mycket att göra. Jag har precis samma problem, men jag löser dem genom att strunta i dem.

Mycket har förändrats de senaste 6 åren. Till exempel så har jag blivit någon som gillar förändringar.

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än. För en tid som bara går och aldrig kommer igen.

Jag trycker på Paus.
Jag försvinner ett tag, men vi vet ju var vi har varandra. Snart är jag tillbaka och då är allt som vanligt igen.  
I en perfekt värld är allting enkelt.
Men det finns stunder när jag tycker att jag inte hör hemma. Även när jag är hemma.
Jag hälsar på för sällan, ringer för sällan. Pratar för mycket om Uppsala. När jag förunnar er min närvaro måste allt vara fantastiskt och jag måste vara extra trevlig och rolig för att gottgöra min frånvaro. Jag blir som en gäst som kommer på finbesök. Ibland har jag så mycket att berätta att jag sitter tyst.
Jag vill inte att det ska vara så. Mitt liv är upphackat, mitt hjärta är delat i bitar.
En del av mig är alltid någon annanstans. Jag räcker aldrig till.
Det finns säkert någon som jag borde ha tagit bättre hand om. Jag är kanske inte en tillräckligt bra vän, inte en tillräckligt bra dotter, syster. Jag är kanske en svikare. Jag åker alltid iväg. Jag flyr, säger de. De som inte förstår att jag behöver det här. Så viktigt är det för mig att det är värt saknaden efter mina vänner och min familj, sorgen över allt jag missar.
Jag kommer att säga hejdå igen, lämna allt för att älska något nytt, något jag sedan måste lämna igen.
Men det här gör mig lycklig. Jag lever en dröm.
Jag hoppas bara att ni som saknar mig kan förstå.

Ibland är jag väldigt förutseende. Jag kan liksom sakna något redan medan jag upplever det.

Den här lördagen sitter jag på en mur på Plaza de la Romanilla nära katedralen och läser om tveksamma pluralböjningar och njuter av solen och tittar på alla människorna på uteserveringarna. Det är november och jag har på mig kjol och linne. Jag tankar nu: fyller på med solsken och värme, fyller magen med vin och glass och tapas, lagrar bilder av gator och torg och fasader i minnet. Skapar ett litet kassaskåp som jag kan öppna om några månader när jag håller på att försvinna i det svenska vintermörkret.

Julia kommer och vi tar en Swedish fika innan det är dags för henne att gå till konservatoriet för att öva pianospel, och för mig att följa med och lyssna på henne för första gången.

Där sitter jag i en timme, förtrollad och förbluffad, medan hennes händer väcker Beethoven och Chopin till liv igen och solen går ner över kyrktornen och fåglarna flyger över taken. Och sedan spelar och sjunger vi tillsammans tills solen är helt borta och konservatoriet ska stänga.

Just remember, in the winter, far beneath the bitter snows… lies the seed that, with the sun's love, in the spring becomes the rose.

Om ändå alla novemberdagar kunde vara som den här.

Det var alldeles för länge sen vi var ute och åt tapas, tyckte jag. Så jag drog ihop en tapasrunda på fredagskvällen med det vanliga gänget. Jag tänkte mig att vi kanske skulle bli en 6-7 personer.

Det hela eskalerade dock lite grann på grund av att flera av de deltagande tog med sig en kompis. (Det mesta kan skyllas på Laurence, som tog med sig en dejt samt fem kompisar på besök från Sevilla.) Så istället blev vi 14-15 stycken. Det är svårt att hitta en bra tapasbar en fredagkväll som kan rymma typ halva Europa. Och inte minst är det svårt att organisera detta hopplock av människor och valla dem från ställe till ställe. Tydligen förväntades jag göra detta eftersom det hela var min idé. Problemet är bara att jag varken hittar speciellt bra eller känner till speciellt många tapasbarer.  

Efter att en av spanjorerna fick agera GPS lyckades vi i alla fall hitta två barer som var bra och rymliga, och det blev en väldigt trevlig kväll med gamla och nya vänner. Ju fler desto roligare tycker jag nästan alltid. Men jag föredrar att vara den som inte vet var vi är eller vart vi ska men glatt hänger på. Då är allt som vanligt.