hem igen

Jag sa till Julia att det fascinerar mig hur hon kan spela långa, komplicerade stycken på piano utan några noter framför sig. Hur hon kan komma ihåg allt, och inte minst lyckas med att göra så många olika saker på samma gång. Hon svarade att det är som att kunna ett språk.

Jag har själv på denna blogg lanserat teorin att språkinlärning är ungefär som att lära sig en dans. Det är mycket att hålla i huvudet på samma gång, men övar man tillräckligt mycket så sitter det till slut i fötterna (i språkets fall är jag osäker på vilken del av kroppen som innehar huvudrollen). För henne sitter pianospelandet i fingrarna, och det märks. De där långa känselspröten ser ut att arbeta för egen maskin där de drar fram över tangenterna, ömsom som stormvindar, ömsom som smekningar.

Julia har spelat piano i 18 år. Det är ungefär så lång tid som jag tror att det skulle ta att lära sig att tala ett språk perfekt, som en modersmålstalare. Folk har frågat mig om jag pratar flytande spanska nu. Rent subjektivt sett känns det som att jag är hundra mil ifrån en nivå som skulle kunna vara värdig den benämningen. Det är också något som jag har varit inne på tidigare: att ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan.

Lite deprimerande är det förvisso. Men det positiva är att man i och med denna insikt sätter mer och mer värde på sitt eget modersmål och den kapacitet man har att genom detta språk uttrycka precis vad man tänker och känner. Det finns faktiskt ett språk som jag (i teorin) är expert på. Eller som min gamla lingvistikföreläsare hade uttryckt det: Du talar ditt modersmål perfekt! Det får jag inte glömma bort i min misströstan över att jag ännu inte behärskar andra språk med samma lätthet.

Något som är intressant är att jag fortfarande är bättre på engelska än vad jag är på spanska. Detta trots att jag har tillbringat totalt 15 månader i Spanien medan den sammanlagda tid jag tillbringat i engelsktalande länder uppgår till max två veckor. Man får tolka det som ett tydligt bevis på något jag länge misstänkt: man lär sig sjukt mycket av att se på TV och film och läsa böcker på originalspråk.

Jag läste ett par artiklar om förhållandet mellan språk och tanke. Styr språket hur vi tänker, eller är det våra tankar som påverkar språket? Det är en intressant fråga utan något säkert svar. Troligen är det både och.

Säkert är i alla fall att språket speglar kulturen vi lever i. Till exempel finns det få ord som är så svenska som ordet lagom, och det är också väldigt svårt att översätta till andra språk. I spanskan däremot finns uttryck som är väldigt välanvända men svåra att översätta till svenska, som till exempel tomar algo. Att "ta något" innebär att gå ut på ett kafé, en bar eller en restaurang, för att umgås under någon form av intag av mat och/eller dryck. Här i Sverige måste vi vara mer specifika med våra avsikter. Ska det vara en öl, en drink, lunch eller fika? (för att nämna en annan av klassikerna i kategorin svåröversatta svenska ord).

En finess som det svenska språket har och som många andra saknar är ett rikt utbud av ord för olika typer av snö. En spanjor skulle knappast ha hälften så många ord att välja på, men han har heller inte behov av det. Säkerligen skulle han inte inse att skillnaderna existerade förrän man förklarade dem för honom. Visst kan han uppfatta skillnaden mellan snöfall, snöblandat regn, frost och tö. Men Norstedts spanska ordbok innehåller inga ord för skare, rimfrost och tjäle. Och hur är det med de finare distinktionerna mellan lössnö, pudersnö, kramsnö, drivsnö, blötsnö, yrsnö och nysnö? Eller mellan slask, snömodd och snöglopp? Kan ni komma på fler?

För övrigt reder artiklarna ut den länge omstridda frågan om hur många ord som eskimåerna egentligen har för snö. Svaret är fyra.

(Den intresserade kan läsa artiklarna här: http://www.economist.com/debate/overview/190 .)

Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan. Det gäller i allmänhet, men inte minst för språk. När man kommit över en viss tröskel och inte längre behöver tänka efter så mycket, inte gör så många fel, och kan alla grundläggande grammatiska regler, då väntar nya problem. De tre största stavas Ord, Slang och Nyanser. Nog för att jag kan uttrycka det mesta jag vill säga i vardagen, men så fort jag kommer in på ett lite mer ovanligt ämne så blir det pinsamt uppenbart hur litet mitt ordförråd är. Och vi ska inte tala om alla de tusentals slangord och vardagsuttryck som jag inte förstår eftersom jag aldrig riktigt umgåtts i en större grupp av spansktalande personer. De spanjorer jag känt har förstås av vänlighet mot mig använt sig av ett mer korrekt språk.

Sedan har vi de sociala och kulturella aspekterna av språket. Bara för att mina svenska ordböcker och grammatikböcker säger att något är korrekt behöver det ju inte betyda att folk faktiskt säger så. Och bara för att vi uttrycker oss på ett visst sätt i Sverige innebär inte det att man kan uttrycka sig på samma sätt här, fast på spanska.

När jag bad om notan och använde mig av den spanska motsvarigheten till can we pay? svarade servitören: om ni kan betala? Ni bör betala! och skrattade. Visst kan man säga som jag gjorde, men det låter inte jättebra. En annan servitör kommenterade mitt ordval när jag frågade om jag fick använda toaletten. El baño? Nej, vi har inget badrum, men toaletter har vi! Det spelar ingen roll om man har bott 11 månader i Spanien och studerat spanska i Sverige i 5 år, man har fortfarande mycket kvar att lära.

Det är heller inte så konstigt att det är svårt att få grepp om de spanska orden med tanke på hur många betydelser de ofta har.
Ett exempel: http://www.ord.se/oversattning/spanska/?s=quedar&l=SPASVE

Det är awesome, faktiskt, med så många språk på samma gång, cuando estamos todos juntos and everybody is talking in different languages. Men c’est un peu compliqué to try to speak svenska och sen español y luego peut-être francais and maybe even deutsch, though I don’t even know that, utan att bli confundida. Så jag parlar franska with the swedes och lite svenska med en tysk och then maybe spanish with någon som inte comprende. But I like it mucho, really.

Som jag ser det finns det två aspekter av språkintresse. Antingen tilltalas man av det logiska i språket, strukturen i dess uppbyggnad. Man fascineras över hur inget är slumpmässigt, hur allt har en bakgrund i en historisk utveckling, och hur alla ord har en plats i systemet. Eller så intresserar man sig för hur språket kan användas i tal och skrift för att skapa olika effekter. Man tilltalas av språkets poetiska sida, dess skönhet, dess oändliga möjligheter till olika uttryckssätt och stilar. Man fascineras av dess ständiga förändring och förnyelse.

Själv är jag precis lika förtjust i att peta i satsanalys som att skriva julklappsrim. Jag tycker att kasussystem är lika spännande som versmått. Jag blir lika lycklig när jag får reda på ett ords etymologiska bakgrund som när jag kommer på en bra metafor (eller en ny ordvits).

Kanske har jag fastnat för just språk därför att min personlighet lämpar sig väl för språkintressets två olika aspekter. Å ena sidan är jag en strukturerad ordningsmänniska med sinne för logik som gillar att skriva listor, sortera och planera. Å andra sidan är jag en kontemplativ drömmare som gärna analyserar egna och andras känslor i tanke, samtal och skrift.*

I mig har jag en Fältlingvist som vill ut i världen och lära känna andra kulturer och deras språk. Men där bor också en Fåtöljlingvist som helst stannar på sin kammare, grävandes i böcker och klurandes på grammatiska problem.

Språk har alltid varit det jag gillat bäst i skolan. Näst efter språken var mina favoritämnen matte och psykologi.

* Det här var nog första gången som jag sammanfattat min personlighet i två meningar.

Jag är singular

Jag är predikativ

Förr levde jag i imperfekt

nu lever jag i presens

Jag vet hur man gör en bisats

Jag kan objekt

Sammansättningar och avledningar

En ofullbordad sats...

Ett nybildat particip

En verbpartikel att hitta på, slita ut och glömma bort

Om jag finge använda mer konjunktiv

Skulle jag ropa: Leve optativen!

Hurra för interjektioner!

Använd mer imperativ!

Jag verbaliserar och nyordsskapar

Jag skriver om skrivande

Blanka fan i ordföljden jag ger.

GRAMMATIK av Alf Henriksson

Singularis tredje person

maskulinum nominativ

mötte en flicka på Djurgårdsbron

en kväll i sitt unga liv.

Flickan brast ut i en interjektion

en imperativ och ett possessiv,

så att maskulinum tredje person

böjdes till genitiv.

Därpå grep de en kopulativ konjunktion

och vandrade dädan som man och viv,

två superlativt reciproka hjon

i presens indikativ.

Det här inlägget är en bekännelse. Jag har ett beroende. Det yttrar sig genom ett osunt starkt behov av att gå in varje dag och titta om det har hänt något nytt. Ibland fastnar jag där i timmar och bara läser allt konstigt som folk har varit inne och skrivit.

Nej, den här gången talar jag inte om facebook; jag syftar på den fantastiska sajten www.luxikon.se. Här lägger ordälskare upp sina bästa ord. Och jag sällar mig till denna skara med en brinnande entusiasm. Ni andra som också är ordälskare vet vad jag menar. Det svenska språket innehåller inte bara poetiska och vackra ord som eljest och ehuru, sådana ord som en del anstränger sig för att återuppliva. De får de gärna fortsätta med, ju fler ord som berikar det svenska språket desto bättre. Men själv är jag en sucker för orden och uttrycken som aldrig fick vara med och leka med de coola grabbarna, de som alltid tillhört klabbet: töntiga, smarta, praktiska, vitsiga och märkliga ord. Som språkvetare i jäsningsstadiet anser jag att vi bör slå ett slag för återupplivandet av bortglömda uttryck som milda makaroner, gudars skymning, kors i taket, allsin dar och hujedamej. Det lite mer moderna shit pommes frites är fortfarande en favorit och får självklart också räknas in till denna kategori.

Det är så lätt att bli alldeles för hemvan med sina vanliga gamla vardagsord och glömma bort alla synonymer man faktiskt har på lager nånstans där inne i det mentala ordförrådet. Visst kan man prata om saker som grejer, men varför inte krydda samtalen med några prylar, mojänger, grunkamojer, mockapärer och annat tjofräs? Varför gå på en vanlig fest när man kan ställa till med partaj, ståhej, baluns eller rentav hoolabaloo? Det är alldeles för sällan som folk i dagens samhälle får dåndimpen, köper nya pjucks, säger åt någon att lägga ägg eller tycker att något är finemang.

Det här inlägget är en bekännelse. Jag har ett word-dokument på min dator med en lista på bra ord. Däribland finns ett antal högst sofistikerade ord som jag lärt mig eller börjat använda flitigt under de senaste månaderna, däribland prella, kötta, automagiskt, (gött) mos, hem-hemma, klackbakis, fuldans, fail och låning (när man får CSN-utbetalningen). Två personliga favoriter är indie, som kan användas om alla handlingar som visar på att en person är eller vill vara lite annorlunda (”Rosa sparkdräkt i plysch på nästa Velvet? Det är jävligt indie.”), och så äg!, detta finurliga lilla ord som rymmer så mycket entusiasm i sina två små anspråkslösa bokstäver.

Alla ni som också älskar ord borde verkligen ta er en titt (eller kanske en flukt?) på Luxikon. Bland annat finns det ett imponerande utbud (läs: överrepresentation) av ord som på olika sätt är kopplade till festliga aktiviteter och överintag av starkare rusdrycker. En tisdag kanske ser ut så här för den genomsnittlige Luxikon-användaren: en gammal kompis kommer till stan, det är ett bra ölibi. Kvällen inleds med intag av alkoholhydrater vilket leder till en hel del fyllosoferande, och frampå småtimmarna är båda rejält handipackade. På onsdagen tar man försovmorgon, och bestämmer sig för att skjuta upp tentapluggandet till Nåndag.

Rädda de fåniga uteorden och fortsätt berika vårt modersmål med nya fantasifulla slangord!

Tack till språkvetargänget för inspirerande nyord, och till Jonas Gardell för uttrycket klabbet och uppväckandet av ordet dåndimpen.