hem igen

Idag begav jag mig ut i skogen med Guiseppe, Tara och en traktor for att ta hand om nedfallna trad. Guiseppe sagade itu dem och sa fick jag och Tara dra dem med hjalp av rep till traktorn och lasta pa dem dar. Men det ar ingen stress saklart, alltid piano piano. Guiseppe pekar ut hur stora hans marker ar, visar vilka frukter som ar mogna och trallar italienska visor for full hals.

Jag gillar vardagslunken man kommit in i har. Jag jobbar med att ansa vinrankor, stada rum, skara sallad och annat smatt och gott. Jag ater pasta tva, ibland tre ganger om dagen (ibland aven till frukost). Jag forsoker begransa min vinkonsumtion till tva glas om dagen. Jag frossar i farska fikon och plommon. Pa eftermiddagen tar jag en dusch, men strax ar jag klibbig igen. Jag pratar med gaster och sloar i hangmattor och forsoker ta itu med lite seriost italienskapluggande. Ibland sover jag pa balkongen. Da ligger jag pa rygg och tittar pa stjarnorna, som lyser sa mycket starkare har an hemma. Det ar det enda sattet att lyckas sova nar det ar som varmast.

Nagon gang nar kvallen borjar narma sig sitt slut sa flippar alla fyra volontarerna ur. Det hander varje dag. Amerikanska Elizabeth gor fantastiska imitationer av husmoderns barska grymtanden medan hennes bundsforvant Maria forsoker fanga brodbitar med munnen och Tara gar runt och sjunger julsanger. Jag vet inte vad det ar som framkallar galenskapen, men det kan ha nagot att gora med att vi alla ar overtrotta, extremt myggbitna och konstant svettiga. Det kan vara nagot med att vi utover de 23 israelerna aven har haft 14 italienska skolbarn har pa engelskkurs. (Nu ar denna nagot intensiva period over och vi njuter av att bara ha nagra fa gaster pa garden.) Det kan ocksa vara sa att vi spenderar lite for mycket tid i varandras sallskap. I vilket fall, nar klockan ar runt tio och vi diskar den 60:e tallriken sa kan man rakna med att vi tycker att allting ar hysteriskt roligt.

Jag ar fran Stockholm, Tara ar fran Jakarta. Igar stod vi i fyra timmar och gravde efter potatis i mitten av ingenstans pa den italienska landsbygden. Svetten rann langs kroppen och arbetet var tungt, men vi hade nyplockad frukt med oss och Guiseppe hade instruerat oss att ta det piano, piano. Och sa glada vi blev nar vi slet upp en klump jord och darunder hittade de sma knolarna som vi vigt var formiddag at att jaga. Sa glada vi blev for en liten vindpust som skankte svalka i hettan. Sa ledsna vi blev nar vi rakade klyva tre potatisar itu pa samma gang. Speciellt Tara. Oh no, did you kill the potatoes again?

Men nar det harda arbetet ar slut hagrar lunchen uppe vid huset, i skuggan pa verandan. Och en lunch har aldrig kants mer valfortjant eller varit mer efterlangtad. Efter en stor tallrik pasta, sallad, frukt, ost och brod ar sloheten total. Allt ar stilla, syrsorna spelar som aldrig forr och vi har inget mer att gora forran de 23 israelerna kommer tillbaka och vill ha middag. Forutom lunchdisken da, men med var effektivitet gar den pa ett nafs.

Ett par glas av Giuseppes vin har slunkit ner. Vi sitter nojda och lyssnar med ett halvt ora medan han pratar om livets goda, om ungdomen, skonheten, den goda maten, och sa vinet forstas - il mio vino, naturale, senza quimica! Guiseppe ar en livsnjutare av kolossala matt och han delar garna med sig av sin visdom. Han tog med sig mig och Tara for att fylla pa de mindre (femliters) glasflaskorna dar vinet forvaras. En liten provsmakning var forstas pa sin plats, och sa forklarade han hemligheten bakom bottensatsen, som blir till vinager. Samma vinager vi droppar pa var insalata, avslutar han.

Jag ar sa langt fran Uppsala, sa langt fran Stockholm, sa langt fran Gotland, Kalmar, Borlange - aven om ekon fran dem surrar i mitt huvud hela tiden. Det har ar nagon annans vardag, och jag har fatt ta del av den for en liten stund.

Forsta dagen pa garden. Jag fick folja med pappa Guiseppe, 65, ut och jobba. Det kandes som om jag var den aldre av oss. Vi flyttade omkring en massa gras med krattor hela formiddagen. Fraga mig inte vad det skulle vara bra for - det ar svart att ta reda pa nar Guiseppe inte kan engelska. Jag tror att graset skulle torka och bli ho till djuren. Guiseppe ar en sadan dar typisk mysig liten sydeuropeisk gubbe. Han har en solbranna som man bara har om man jobbar ute varje dag, och han ler standigt. Camilla, bella! gastar han glatt over ljudet fran traktorn. Du ser ut som om du star och roker en cigarett! Du ska inte svanga runt sa mycket, ta i nu! Stadstjejen svettas som aldrig forr och far blasor pa bade hander och fotter. Bra! sager Guiseppe. Det gor dig stark!

Just nu ar allt lite upp och ner pa garden. Den har veckan bor foljande personer i huset: 28-arige Antonello, hans gravida hollandska flickvan Linda, hans foraldrar Guiseppe och Maria, fyra volontartjejer (tva fran USA, en fran Indonesien och sa jag), en amerikansk gast, samt 16 mentalt handikappade israeler med deras 8 medfoljande ledare. Det sistnamnda ar det som gor det hela en smula kaotiskt, aven om alla ar valdigt lugna och trevliga. Tva stackare till volontarer far inte plats i huset utan bor istallet i en gammal nedgangen stuga 20 minuters promenad upp i bergen, utan toalett eller dusch och utan mat. Forstar inte riktigt tanken bakom detta, men ar oerhort glad att jag sover pa en sval vindsvaning tillsammans med de andra tjejerna.

Middagen igar bestod av linssoppa, grillade gronsaker (jag fick i uppgift att hacka decimetertjocka zucchini), sallad, nybakt brod med hemgjord tryffelolja och pecorinoost fran granngarden, och sa ett helt grillat lamm. Slaktat i morse. Hade jag varit har i tid hade jag fatt i arbete att sanera koket fran blod. Nu kom jag dock dagen efter, for resan hit var ett aventyr i sig.

Flyget fran Bryssel blev tva timmar forsenat sa jag hade ingen chans att hinna med bussen ut till Sora. Installd pa att sova pa en bank pa Roms flygplats satter jag mig pa planet, da en mork framling med ett blandande leende satter sig bredvid mig. Tva timmar senare har min nya kompis Farid ordnat en sangplats at mig hos hans kompis i centrala Rom. Jag tar en buss till Rom och blir hamtad med bil pa stationen av tva trevliga grabbar. Stefano haller en hand pa ratten medan Guiseppe tander sin andra cigarett. Val framme visar sig Guiseppe bo i en jattefin lagenhet och jag far till och med ett eget rum med en sang som just da kanns som den skonaste jag nagonsin sovit i. Pa morgonen skjutsar Stefano mig till bussen och bjuder mig pa frukost. Jag har inga ord, forutom mille grazie!

Forsta intrycket av Italien var alltsa mycket bra. Jag har annu inte helt bestamt mig for vad jag tycker om garden, det ar sa mycket nytt, men jag tror att jag kommer att trivas. Om inte annat ar det fantastiska bergslandskapet omkring nog vart besvaret.

Fred & Kärlek. Ett lager av damm ovanpå ett lager av svett. Vi har bara varandra (och några andra). Någon spelar ukulele, någon sjunger i sömnen. Mer Talent än Billy. Den yngsta har kolik.

Vad är frihet? Forever young. En estetiserad version av en flygkrasch, framförd av de gamla trotjänarna i kent. Spola tillbaka tiden lite. Träffa en gammal vän, prata om forna glansdagar. Människor i hippiekläder och band från när det begav sig. Gruppkram med grabbarna grus. Ta min hand så att vi inte förlorar varandra bland alla människor. Och vägen hem, alla vägar hem i natten, när solen är en strimma vid horisonten och öronen susar. Inte sova riktigt än, inte riktigt än.

Sista kvällen, en stor stjärna i lilla Borlänge. Uppåt 40 000 personer som alla vrålar ut i natten, känsla av masspsykos. Tonight I have to leave it... Imorgon börjar något nytt. It's the Final Countdown. Det är så svårt att stanna kvar i nuet. Spöken i mitt huvud av allt som har varit och allt som komma skall. Vill spola tillbaka tiden lite. Spola fram tiden lite.

Ibland blir man liksom trött av allting som börjar och allting som tar slut.