välkomna till Granada!
Igår anlände mina sju språkvetarkompisar från Uppsala. Trötta och hungriga var det enda de ville att komma till sitt hostel, men detta var lättare sagt än gjort. Efter att ha antastat alla inom synhåll för att fråga lyckades vi till slut lokalisera det, inte till Callejón de las Campanas 33 som det stod i beskrivningen, utan till ett helt anonymt hus utan tillstymmelse till skyltning som hade nummer 2 över dörren och låg på en tvärgata.
Dörren öppnades av en amerikan som tog emot oss på ett mycket lojt sätt och förklarade att vi hade huset för oss själva eftersom det inte var någon annan som bodde där. Hela huset bestod av tre rum, ett kök och ett vardagsrum, mysigt dekorerade med orientaliska tyger och gamla möbler. Det luktade av rökelse blandat med en misstänkt stark och söt doft. Våra misstankar förstärktes av att ägarens beteende påminde lite om sköldpaddorna i Hitta Nemo.
Vår värd pekade ut några viktiga saker, till exempel kylen, där det fanns lite yoghurt och några hot dogs som någon lämnat kvar. Vi fick dock sträng tillsägelse om att inte röra hans lunch till morgondagen, samt lådan som han kallade sitt stash (av vad är oklart). Sedan frågade han om vi gillade the blues, misstrodde oss när vi svarade jakande, hade en liten utläggning om svenskättlingars märkliga uttal i hans hemtrakter och konstaterade att Wisconsin var nästan exakt som det utmålas i That '70s show. Han använde också på allvar uttrycket far out.
Med andra ord: vi har ett trevligt hus för oss själva mitt i Albayzín, ett stenkast ifrån Granadas bästa utsiktsplats. Och en värd som är helt klart underhållande. Det här kan vara det mest awesome hostel någon av oss har bott på.
