det bästa av två världar
Det är inte helt lätt att organisera en grupp på åtta personer med olika önskemål samtidigt som man försöker sammankoppla den gruppen med Granadafolket och med min egen must-do-list. Men det är rätt kul att leka reseledare också. Speciellt när det mesta klaffar och det blir så bra. Mina svenska vänner har verkligen fått uppleva det bästa av Granada. Detta har vi gjort:
Vi har ätit tapas i mängder. Vi har ätit på El Piano och Pizzametro och indiern. Vi har ätit morgonkebab hos Mohammed (några tappra).
Vi har solat. Vi har haft en grym tur med vädret och njutit i fulla drag.
Vi har hört Cyril och Joey spela gitarr, vi har sjungit Hey ya och 500 miles och Hallelujah. Vi har fått bevittna en spontan flamencoshow framförd av några slumpmässiga ungdomar som lånade våra gitarrer och började jamma.
Vi har promenerat i alla delar av staden som jag brukar hänga i. Vi (de) har sett Alhambra. Vi har varit ett ansenligt antal gånger vid el Mirador de San Nicolas. Vi har gått vilse i Albayzín. Vi har varit på två tehus, vi har rökt vattenpipa och provat roliga huvudbonader.
Vi har firat Emmas födelsedag. Vi har varit hemma hos mig och hos Emma. Vi har varit på jazzbaren, Caca bar, och inte minst Vogue. Vi har fuldansat energiskt fram till klockan fem på morgonen till bra musik och avslutat sessionen med Mando Diao.
Och vi har träffat Julia, Cyril, Fran, Lisa, Emma, Laurence, Joey, Manon och de andra. Det bästa av Uppsala mötte det bästa av Granada.
Det har varit som en helt vanlig vecka i Granada, fast komprimerad till tre intensiva men ändå väldigt avslappnade dagar. Och ännu mer fantastisk. För nu hade jag dubbelt så många vänner här som vad jag brukar, och jag kände mig väldigt lyckligt lottad.
