om ändå...
I övermorgon bär det av hemåt. Bort härifrån. Till kalla Sverige med uppvärmda hus och bussar som går i tid.
Här är allt som vanligt upp och ner och jag tror jag älskar det lite grann.
Manu flyttar ut och Fran flyttar in. Fran som vill lära sig svenska och ser ut som Jesus. Granada fortsätter att överraska mig.
Och jag fortsätter att klamra mig fast vid den där lägenheten på Calle Jardines. Igår natt blev vi kvar fyra-fem timmar längre än planerat, för ingen ville gå och lägga sig. Ingen ville säga hejdå och inte ses förrän om tre och en halv vecka. Tre och en halv vecka ter sig som en så oändligt lång tid.
Vi stannar alltid längre än planerat. Men i februari måste vi faktiskt åka hem, på riktigt.
Igår var det någonting som liksom ramlade ner och gick sönder. Jag ville nästan kasta allt överbord och stanna, för deras skull.
Igår var jag så glad, och trött, och hungrig, och ledsen, att jag skrattade åt allt.
Julias ständiga utbrott av åk inte! känns liksom bekanta på något vis. Det här är precis så som det kändes när jag skulle åka ifrån Uppsala. Bitterljuvt.
Som Emma sa: om man ändå kunde dela sig i två.
Deppa inte, du får ju träffa alla oss igen! Och kom ihåg att jag är kvar i Uppsala lite bara för din skull, ja, precis så. :)
Missförstå mig rätt. Jag ville NÄSTAN kasta allt överbord och stanna. Men bara nästan.
Jag uppskattar att du stannar! : ) Och jag längtar tills vi ses.
