hem igen

I inlägget välkommen till spanien. var god dröj. beskrev jag min allra första lektion. Eftersom den var lite utav en flopp förkastade jag genast tanken på att läsa den kursen. Men när jag hade provat några andra kom jag till slut tillbaka till den där och bestämde mig för att ge den en till chans. Och nu är den min favoritkurs.

Vi är få studenter, och alla är med och deltar. Ämnet, aktuell spanska, är intressant. Upplägget är, hör och häpna, strukturerat med tydliga instruktioner. Till varje lektion läser vi en text och svarar på tillhörande frågor, och sedan går vi igenom frågorna på lektionen. Tentan kommer att bestå av några av dessa frågor.

Nu när jag vant mig vid lärarens taltempo så förstår jag i alla fall 85 % av vad hon säger, och jag gillar henne faktiskt. Jag gillar också att man måste aktivera sig och koncentrera sig på hennes lektioner, till skillnad från de utdragna långtråkiga föreläsningarna i alla andra ämnen. Det är en utmaning, och jag känner att jag faktiskt lär mig någonting.

Om ändå alla mina kurser vore så välorganiserade!

Granada är fyllt av backar.
Vägen till universitetet är en ständig uppförsbacke.
Vägen hem till vänner eller ut på stan går nerför, så mycket nerför att man vill skutta fram.

I Granada skiner solen nästan jämt. Men en del dagar är gråa och regniga och då förvånas jag över hur kallt det blir.
Kylan tränger in i mitt rum och in i min kropp och går inte att komma ifrån.

Någon sa att jag tar med mig vädret dit jag far.

En del saker kan kännas så omöjliga i denna stad fylld av möjligheter.
Det känns lite som om jag väntar på något.
Kanske på bättre väder.

Cyril fyllde år. Enligt hans önskan firades detta med ett besök på Burger King. Det skulle bli en tidig kväll eftersom alla hade skola idag.
Cyril fick en tårta av några av sina kompisar. Den intogs på Burger King under tjo och tjim och varvades med fåniga foton och födelsedagssånger på olika språk.
Cyril avvek efter middagen för att gå på salsakurs.
Cyril kom tillbaka efter två minuter när han insåg att han ju hellre ville vara med oss.
Emma ville ha glass. Laurence ville ha öl. Det förvånade ingen. Vi gick till Reca på Plaza Trinidad (alias Plaza Caca). Jag var för mätt för att äta tapas. Det förvånade mig.
Jag och Emma gick hem till Cyril och Julia för att smaka på tårtan som under största hysch-pysch hade bakats av Julia. 
Julia sa att vi bara fick stanna i fem minuter. För sen behövde de verkligen sova, båda två.
En timme senare satt hon fortfarande och fnissade där i soffan och vi hade fortfarande inte gått hem.

Det hjälper inte att jag lagt mitt schema så att jag aldrig har lektion före 11.30. Jag sitter ändå där på Sociolingüística del español  i den kvava klassrumsluften med skönt varma solstrålar mot kinden och och svävar iväg under föreläsarens monotona mässande om sociolingvistisk metodik.
Och lyckas nästan hålla mig helt vaken. Nästan.

Laurence har bott i Sevilla ett år. Han har varit väldigt enträgen om att vi ska komma dit så att han får visa oss runt. Så nu i helgen tillbringade jag och Emma ett par intensiva dagar i denna (av Laurence) omtalade stad. Att ha Laurence som guide var faktiskt fenomenalt. För det första ordnade han gratis boende åt oss hos sin kompis, och för det andra vet han precis vart man ska gå för att äta gott och billigt. Första kvällen åt vi jättegoda och redigt tilltagna tapas för en spottstyver. Kyckling i mandelsås, honungspanerade auberginer, salmorejo, roquefort med hallonsås... Andra kvällen åt vi en trerättersmiddag med vin på en kinarestaurang till det överkomliga priset av 6 euro.

Förutom att äta så har vi även besökt ett antal barer och en klubb tillsammans med hans mycket sympatiska engelska vänner, samt promenerat en hel del. Tyvärr var inte vädret med oss, så på lördagen övergavs den väldigt blöta sightseeingturen till förmån för lite shopping. Men på söndagen kom solen fram, och jag fascinerades över hur mycket bättre Sevilla blev. Vi satt på Plaza de España och solade, gick förbi den gigantiska katedralen, strosade längs myllrande gator där familjer åt söndagslunch på tapasrestauranger och musikanter spelade flamencomusik. När solen kom fram kom människorna fram och då såg man hur staden egentligen ska se ut. Och jag fick ännu en stad att lägga till listan över ställen jag måste åka tillbaka till någon gång.

Sen åkte vi hem till Granada igen och gick på boogaclub, där de har jam session varje söndag följt av klubb med skön R’nB / salsa / jazzinspirerad musik. Och dansade tills vi var för hungriga, och gick och tog en kebab hos vår kompis kebabmannen, och hamnade mitt i ett gäng som hade en egen jam session ute på gatan, och Cyril fick låna en gitarr och fastnade där i någon timme medan vi tjejer konverserade med spanjorerna.

Allt är med andra ord som vanligt här i Granada, och trots att det är lite kyligare här så är jag glad att vara hemma igen.

Nedan följer en beskrivning av dagens lunch i matsalen som tillhör universitetets residens.

Förrätt: Pasta med skaldjur.
Huvudrätt: Fläskkotlett med grönsaksröra och pommes frites.
Efterrätt: Vindruvor.
Bröd.
Ett glas rödvin.

Pris: 3 euro.

Sverige - se och lär.

En heldag i regionen Alpujarra, där små vita byar ligger som utslängda av en osynlig hand bland bergen. Vi var tre busslaster ERASMUS-studenter som invaderade de innan så sömniga byarna och skrämde iväg alla invånare. Vi gjorde en liten vandring upp i bergen. Utsikten hade varit jättefin i soligt väder, det intygade ledarna. Nu blockerades den av ett tjockt lager sockervadd.

Efter en kylig picknickpaus fortsatte vi vidare uppåt för att se om det kanske lättade där. Det gjorde det inte. Vi klättrade uppåt och uppåt, alltmedan kylan försvann och ersattes av svett, och till slut stannade vi vid en liten klippavsats. Och då drog molnen in, ännu tätare än förut. Man såg inte fem meter framför sig. Känslan var så bisarr att mitt humör genast höjdes. Det var inte den upplevelse jag tänkt mig, men en upplevelse var det.  

Så i slutändan var jag väldigt nöjd med dagen. Det här var precis vad jag behövde: att få komma ut och röra på mig, se lite nya platser, träffa lite nya människor, och försvinna in i dimman en liten stund.

Idag var det ingen av oss som lyckades hänga med på föreläsningen i El español y los lenguajes especializados. Inte för att spanskan är svår, utan för att läraren babblar på om allt möjligt som inte tycks ha någon direkt koppling till ämnet. Så i en och en halv timme satt vi allihop och stirrade ut i luften och tog inga anteckningar alls. Det hela blev roligt först en minut innan lektionen slutade och Julia kommenterade att läraren ser ut som en hamster. För det gör han faktiskt.

Jag hade en inbokad tid för att skriva in mig på kurserna, men det var det ingen som tog någon notis om. Då jag inte orkade köa med alla andra så sköt jag upp det ännu lite till. Inte för inte så är man ju i landet mañana.

Jag stannade kvar i skolan mellan 13 och 17 för att vänta på min nästa lektion. En halvtimme efter att den skulle ha börjat hade läraren inte dykt upp, och vi fick utgå från att den inte skulle bli av. Det var bara att knalla hem.

Dagens höjdpunkt var utan tvekan lunchpausen ute i solen och en kombinerad tysk- och svensklektion, under vilken vi kom till insikten att tyska ord som börjar på str tenderar att heta samma sak på svenska.

Jag fryser på morgonen när jag går till skolan. Jag fryser på kvällen när jag går hem. Jag fryser när jag är inne i lägenheten.

Men mitt på dagen skiner solen och det är så varmt att man önskar att man hade tagit sommarklänningen istället för jeansen.

Sedan går man ut på kvällen och då är det bara att dra på sig jacka och fingervantar igen.

Jag önskar att vår varmvattenberedare inte krånglade så mycket, så jag slapp gå hem till Emma för att kunna duscha varmt.

Idag hade jag min första lektion i sevillanas, den gren av flamencon som traditionellt sett dansas på ferias och andra fester. Lärarinnan var riktigt bra, jag gillade henne även fast hon klagade lite på mina försök till dans. Efter tre timmars lektion hade jag tills slut lyckats få kläm på den första delen, men i början av andra delen tappade jag hela tiden bort mig. Det är inte bara fötterna som ska ta rätt steg, armarna ska fara åt olika håll och som om inte det vore nog ska man komma ihåg att röra på händerna också. Det kräver fokus.

Det vi lärde oss idag var ena halvan av den första av fyra olika sevillanas. Stegen vi nu nött in om och om igen återkommer i alla de andra danserna som mellanspel. Så nu kan vi dem i alla fall. Nu återstår bara tre och en halv dans, sen kommer vi äga dansgolven!

(Eller så följer man bara lärarinnans råd och jobbar på att göra handrörelserna vackra, så att de drar uppmärksamheten ifrån vad som händer nere vid fötterna.)

Den här helgen har jag:

Druckit vin hemma hos vänner.
Dansat salsa med vänner och främlingar.
Sett en bra film på gratis bio.
Ätit av en meterlång pizza.
Ätit ett kilo musslor.
Lyssnat till en trubadur på en bar.
Hängt på en terrass och lyssnat på gitarrspel.
Ätit kebab.
Klubbat med fyra britter.
Väntat ut regnet till klockan 8 på morgonen.
Ätit goda tapas med ett gäng trevliga spanska människor. 
Under en nattlig promenad samtalat med ett kringvandrande band, två glada gubbar och en trevlig arkeolog/kebabkock.

Kom hit snälla du, sitt och fnissa på mitt golv och prassla med en chipspåse. Somna i min säng. Smyg med mig längs de tomma gatorna när alla sover.

Jag lever i ett vakuum, för jag är varken här eller där, jag är ingenstans. Det är så verkligt och på samma gång så är det som på låtsas. Allt det här är bara en lek. Om fyra månader är jag tillbaka och sitter i er soffa och äter en leverpastejmacka, alldeles strax sitter jag där och glaserar pepparkakor vid köksbordet och tycker att allt är precis som förut. För allt är som förut fast ingenting är sig likt.

Att lyssna på musik är som att komma hem igen, bakom orden gömmer sig oceaner av känslor, hela liv i minnen. Jag är inte här på riktigt, jag finns fortfarande kvar där borta, gömmer mig i garderoben och lyssnar genom nyckelhålet. Vad händer? Lever ni fortfarande?

Jag går längs gatan igen som så många gånger förr och jag tänker att här kommer jag gå oräkneliga gånger igen innan det är slut. Och när jag är mig själv igen och när jag är någon helt annan igen så kommer jag se den där gatan framför mig, jag kommer gå där igen och sicksacka mellan folk som går alldeles för långsamt och titta rakt framför mig om någon vänder huvudet efter mig. Men än finns det tid att gå på alla gator så många gånger att de slits ut, vi ska äta tusen kebaber, vi ska sjunga tusen sånger och skratta tusen gånger, och en gång ska jag stå på toppen av palatset och äga hela världen. Och en gång ska jag gråta för att allt är så vackert och önska att jag vore långt härifrån.

Idag hade jag två lektioner i rad med samma lärare. Han är ganska rolig och det han pratar om är intressant. Men att sitta och lyssna på när han pratar i totalt tre timmar i sträck utan några visuella hjälpmedel, och utan någon märkbar röd tråd, är påfrestande. Speciellt när det alltid är några som pratar samtidigt som honom. Det är ett ständigt surr i klassrummet, och i detta surr ska man hålla sig alert för att kunna hänga med när allt är på ett främmande språk.

Jag bävar för att öppna dörrarna till fakultetsbyggnaden och försvinna in i det virrvarr av människor som tränger sig in i klassrum, myllrar ut från andra klassrum, pratar och skrattar högt i korridorerna, bildar långa köer. Jag blir så obeskrivligt trött av allt folk, alla oljud, och inte minst av den dagliga bergsbestigningen upp till campus.

Innan lektionen, medan klassrummet fylls av pladdrande studenter, så loggar jag ut ett tag. Då drömmer jag mig bort till Engelska Parkens ljusa och rymliga korridorer. Då saknar jag de små grupperna och tystnaden i klassrummen. Då fantiserar jag om att jag cyklar på plan asfalt längs ödsliga stigar.

Andra veckan är avklarad. Nu har jag gjort mig förtjänt av fem dagars ledighet!

Efter mjukstarten förra veckan körde jag igång ordentligt med fyra kursintroduktioner idag. Och förutom den där första superkorta lektionen har alla lärare verkat sympatiska och alla kurser intressanta. Det är jättebra för oss utbytesstudenter att vi kan testa alla kurser så här i början och se vilka vi gillar bäst.

Tyvärr håller nog inte alla lärare med. För det blir de som får lida när Granadas universitet i början av varje nytt läsår invaderas av ERASMUS-studenter. Många av dessa ska precis som jag läsa kurser inom spansk språkvetenskap. Då blir det lätt lite trångt i salarna.

Läraren på första kursen hade räknat med ett 20-tal studenter. Det kom runt 70. Läraren på andra kursen häpnade när han såg att klassrummet var så fullt att studenter fick stå längs väggarna. Lätt roat bad han alla som var utbytesstudenter räcka upp handen. När han såg hur många händer som sträcktes upp ändrade sig och frågade istället: hur många här inne är spanjorer?

Ungefär en femtedel av studenterna räckte upp handen. Jag tycker lite synd om dem.

Igår åkte vi en timmes bussresa till kuststaden Salobreña för att vara på stranden. Det var en dålig dag att vara på stranden, för vi lyckades pricka in den enda molniga dagen på hela veckan. Däremot var det en väldigt bra dag att vara i Salobreña, för vi hade lustigt nog lyckats pricka in den enda dagen på hela året som det är La fiesta de Salobreña.

Alltså hamnade vi mitt i en fullfjädrad feria med allt vad det innebär av folkvimmel, ryttare på hästar, musik från alla håll och kanter, ett överflöd av mat och dryck och en explosion av färger på volangklänningar och godisstånd och girlander. Längs med stranden stod en lång rad bilar med släp som hade dekorerats och förvandlats till mobila tavernor, där folk åt, drack och dansade sevillanas. Stämningen verkade vara på topp trots det blåsiga och lite kyliga vädret.

Tyvärr gick sista bussen hem till Granada redan 20.15, så vi fick åka innan festen hunnit komma igång ordentligt. Men vi passade på att ta en promenad upp i ett folktomt gamla stan och titta på utsikten. Sedan slog vi oss ner på en ödslig bar för att äta en tapa (som blev två för min del, för det var så gott!). Grillade räkor, bästa tapan hittills.

Kort och gott: en bra dag!

Ovanför det arabiska Albayzín ligger Sacromonte, där zigenarna håller till. Där finns ett antal barer där man kan se flamenco om kvällarna till ett pris av 10-20 euro. Men om man är lite häftigare än genomsnittet - som vi - så letar man upp det enda stället där showen är gratis: las Cuevas del Sacromonte, där artisterna hävdar att de uppträder inte för turisternas skull, utan för att vi gillar det.

Ingen musik kan väl passa bättre att spelas i en underjordisk bar än denna. Ljuden från gitarrerna, rösterna, handflatorna och klackarna intensifierades under det välvda taket och vibrerade ända in i magen. Att de fyra medelålders herrarna inte alltid var helt i samma tonläge hindrade dem inte från att sjunga om hjärta och smärta med inlevelse. Och en av dem dansade entusiastiskt trots att rummet var så litet att hans mage fyllde halva dansgolvet och vi satt så nära att han trampade på min fot.

Efter den upplevelsen var huvudet fullt av flamenco och fötterna fulla av danslust. Men jag fick hålla mig till tåls en liten stund medan vi slog oss ner på en tetería, ett tehus, där jag åt en crêpe och rökte lite vattenpipa, för det hör till. Sedan gick vi till en klubb, där jag till slut fick utlopp för min energi. Musiken som spelades kunde ha tagits från en av mina spellistor i Spotify. Och hör och häpna, hela fem svenska låtar fick vi avnjuta! Det var så proppfullt med folk att man knappt kunde röra sig, men till slut hittade jag en liten ostörd hörna, och då var förutsättningarna idealiska för att introducera de andra till konceptet väggdans.

Jag kom hem vid halv sju och var lustigt nog inte speciellt trött. Det måste ha haft något med endorfiner att göra.

Den här veckan började kurserna. Men på måndagen var universitetet av okänd anledning stängt, och på onsdagen var det allmän strejk och därmed heller inga lektioner. På tisdagen tog jag mig i alla fall upp vid halv nio för att gå på min första lektion.

Det hela började bra med att jag gick vilse och kom en kvart för sent. Det spelade dock ingen roll, eftersom läraren aldrig dök upp. Samma sak hände på nästa lektion (det var samma lärare). Enligt min lägenhetskompis händer det då och då att lärarna skolkar. Det är ju ändå klämdag, resonerade de väl.

Jag gick hem till mig tillsammans med några ur ERASMUS-gänget för att äta lunch. Efter att ha väckt de som somnat i min säng och i min soffa masade jag mig än en gång upp till campus i den gassande eftermiddagssolen. Tredje gången gillt, nu kom i alla fall en lärare! Med låg röst och snabbt som blixten drog hon igenom allt som stod på pappret vi hade fått, utan att utveckla det vidare. Det hela var över snabbare än du kan säga hasta luego. Fem minuter senare, efter ett avslutande frågor? var hon på väg ut igen.

Som tur är behöver vi inte välja kurser förrän om ett par veckor. Jag ska prova så många kurser jag hinner med tills dess. Så länge inte lektionerna blir inställda, förstås.

En lördagkväll i Granada kan tillbringas genom att svira runt mellan barer och klubbar och vakna dagen därpå med tom plånbok, rökluktande kläder och en hejdundrandes huvudvärk. Denna typ av förströelse har förstås sin charm, jag säger inget annat.

Men känner man inte för det, så kan man istället mötas upp vid utsiktsplatsen i Albayzín där en ansenlig skara människor samlats för att se solen gå ner över La Alhambra. Man kan titta på brudpar som dansar och skrattar, man kan lyssna till musik som spelas från olika håll på gitarrer och trummor. Sen kan man gå och dricka färskpressad apelsinjuice på en liten torgservering, bli bjuden på tapas av en trevlig bartender på ett nattöppet café och njuta av salsarytmer på en konsert utanför katedralen.

Och mellan dessa aktiviteter kan man fördriva tiden med att ströva omkring ute på stadens gator. Om man har en fransos med en gitarr och en amerikan med ett blåsinstrument med tangenter, och några till som kan sjunga och klappa i takt, så har man rätt som det är ett eget litet gatuband som vandrar i Granada utan utsatt mål, som zigenare på drift.

Stöter man dessutom på några glada och tämligen berusade spanjorer som gärna socialiserar lite, och en av dem visar sig vara en jäkel på att sjunga, och ett par andra börjar spontandansa flamenco, så kan man konstatera att kvällen är gjord.

Något av allt det jag åt och drack under torsdagen gjorde att jag vaknade på fredagen med en väldigt konstig mage. Det mest spännande var kanske de små krampattackerna som kom med ungefär 10 minuters mellanrum. Ingen utgång för mig på kvällen, det fick bli hemmakväll i sängen. Och vad gör man om man inte har internet än och inte hade plats i väskan för en bok? Skriver spanska tungvrickardikter, förstås. Se ovan.