hem igen

Ovanför det arabiska Albayzín ligger Sacromonte, där zigenarna håller till. Där finns ett antal barer där man kan se flamenco om kvällarna till ett pris av 10-20 euro. Men om man är lite häftigare än genomsnittet - som vi - så letar man upp det enda stället där showen är gratis: las Cuevas del Sacromonte, där artisterna hävdar att de uppträder inte för turisternas skull, utan för att vi gillar det.

Ingen musik kan väl passa bättre att spelas i en underjordisk bar än denna. Ljuden från gitarrerna, rösterna, handflatorna och klackarna intensifierades under det välvda taket och vibrerade ända in i magen. Att de fyra medelålders herrarna inte alltid var helt i samma tonläge hindrade dem inte från att sjunga om hjärta och smärta med inlevelse. Och en av dem dansade entusiastiskt trots att rummet var så litet att hans mage fyllde halva dansgolvet och vi satt så nära att han trampade på min fot.

Efter den upplevelsen var huvudet fullt av flamenco och fötterna fulla av danslust. Men jag fick hålla mig till tåls en liten stund medan vi slog oss ner på en tetería, ett tehus, där jag åt en crêpe och rökte lite vattenpipa, för det hör till. Sedan gick vi till en klubb, där jag till slut fick utlopp för min energi. Musiken som spelades kunde ha tagits från en av mina spellistor i Spotify. Och hör och häpna, hela fem svenska låtar fick vi avnjuta! Det var så proppfullt med folk att man knappt kunde röra sig, men till slut hittade jag en liten ostörd hörna, och då var förutsättningarna idealiska för att introducera de andra till konceptet väggdans.

Jag kom hem vid halv sju och var lustigt nog inte speciellt trött. Det måste ha haft något med endorfiner att göra.