dimmiga dagar
Kom hit snälla du, sitt och fnissa på mitt golv och prassla med en chipspåse. Somna i min säng. Smyg med mig längs de tomma gatorna när alla sover.
Jag lever i ett vakuum, för jag är varken här eller där, jag är ingenstans. Det är så verkligt och på samma gång så är det som på låtsas. Allt det här är bara en lek. Om fyra månader är jag tillbaka och sitter i er soffa och äter en leverpastejmacka, alldeles strax sitter jag där och glaserar pepparkakor vid köksbordet och tycker att allt är precis som förut. För allt är som förut fast ingenting är sig likt.
Att lyssna på musik är som att komma hem igen, bakom orden gömmer sig oceaner av känslor, hela liv i minnen. Jag är inte här på riktigt, jag finns fortfarande kvar där borta, gömmer mig i garderoben och lyssnar genom nyckelhålet. Vad händer? Lever ni fortfarande?
Jag går längs gatan igen som så många gånger förr och jag tänker att här kommer jag gå oräkneliga gånger igen innan det är slut. Och när jag är mig själv igen och när jag är någon helt annan igen så kommer jag se den där gatan framför mig, jag kommer gå där igen och sicksacka mellan folk som går alldeles för långsamt och titta rakt framför mig om någon vänder huvudet efter mig. Men än finns det tid att gå på alla gator så många gånger att de slits ut, vi ska äta tusen kebaber, vi ska sjunga tusen sånger och skratta tusen gånger, och en gång ska jag stå på toppen av palatset och äga hela världen. Och en gång ska jag gråta för att allt är så vackert och önska att jag vore långt härifrån.
