hem igen

En lördagkväll i Granada kan tillbringas genom att svira runt mellan barer och klubbar och vakna dagen därpå med tom plånbok, rökluktande kläder och en hejdundrandes huvudvärk. Denna typ av förströelse har förstås sin charm, jag säger inget annat.

Men känner man inte för det, så kan man istället mötas upp vid utsiktsplatsen i Albayzín där en ansenlig skara människor samlats för att se solen gå ner över La Alhambra. Man kan titta på brudpar som dansar och skrattar, man kan lyssna till musik som spelas från olika håll på gitarrer och trummor. Sen kan man gå och dricka färskpressad apelsinjuice på en liten torgservering, bli bjuden på tapas av en trevlig bartender på ett nattöppet café och njuta av salsarytmer på en konsert utanför katedralen.

Och mellan dessa aktiviteter kan man fördriva tiden med att ströva omkring ute på stadens gator. Om man har en fransos med en gitarr och en amerikan med ett blåsinstrument med tangenter, och några till som kan sjunga och klappa i takt, så har man rätt som det är ett eget litet gatuband som vandrar i Granada utan utsatt mål, som zigenare på drift.

Stöter man dessutom på några glada och tämligen berusade spanjorer som gärna socialiserar lite, och en av dem visar sig vara en jäkel på att sjunga, och ett par andra börjar spontandansa flamenco, så kan man konstatera att kvällen är gjord.