hem igen

En av de klart bästa sakerna med Granada är att när man beställer något att dricka så får man en gratis tapa. Därför har jag ätit tapas i princip varje dag sedan jag kom hit. Men torsdagen var banbrytande: det var första gången jag kan minnas som jag har haft två tapasrundor på samma dag.

 

Under siestan tog Emmas lägenhetsbuddy Jesús med oss till några bra ställen som han kände till. Det är en klar fördel med att känna någon som faktiskt är från Granada. På Bar Reca fick man en jättegod liten portion tortellini a la carbonara med första beställningen. På nästa bar fick vi paella med första ölen och med den andra fick vi friterade sardeller, boquerones. Det var nog den mest genuint Granadinska bar vi varit på hittills. Vi var de enda utlänningarna och stämningen var sådär härligt uppsluppen som den bara kan vara i en spansk bar.

 

Kvällens ERASMUS-aktivitet, en magiföreställning, fungerade bra som anledning att frottera sig med andra utbytesstudenter. Sålunda drev vi omkring på stan i några trevliga timmar med vår nya multikulturella grupp och besökte ännu några barer samt en lekpark.

 

Dagens resultat: Totalt antal konsumerade tapas- 7. Totalt antal besökta barer- 6.

Precis så vackert som jag mindes det. Man ska åka tillbaka till ställen man förälskat sig i, det finns så mycket kvar att upptäcka. Albayzín, den arabiska stadsdelen, i skymningen när mörkret faller över de små torgen och de kritvita husen med smidesbalkonger och blomkrukor och mörkbruna fönsterluckor. Det är som en annan värld. Jag måste se till att njuta av det medan jag är här. Inte fastna i aktiviteter som man lika gärna kunde göra hemma. Albayzín finns inte hemma. Inte heller Calle Elvira med alla dess överbelamrade butiker med lampor, sjalar, rökelser, smycken, keramik, kläder och tyger. Alla dessa teterías med sittpuffar och vattenpipor, alla dessa kebabställen och tapasbarer. En enda marockansk restaurang har jag hittat, den vi åt på för fem år sen och som jag fortfarande minns för det var en sådan matupplevelse. Dit måste vi gå någon gång. Det har vi ju bara sagt om sisådär tjugo andra ställen också.

 

Något säger mig att vi har en tuff termin framför oss.

I söndags var det välkomstmiddag hemma hos Emma från Uppsala, Laurence från England och Jesús från Granada. Jag deltog förstås också, eftersom jag mer eller mindre också bor där. Kvällens tema var Google Translate och tungvrickare. Nu kan Laurence ett antal användbara svenska fraser, och jag har lärt mig ordet antidisestablishmentarianismistical.

 

Vår planerat tidiga kväll blev en lite senare natt, men klockan 9.00 stod vi redo utanför Universitetsaulan tillsammans med en hop andra förvirrade utbytesstudenter. Första introduktionstillfället innebar en drös med papper och två timmar av information om allt från fritidsaktiviteter till hälsovård och var vi kan äta lunch. Allt mycket välorganiserat och på både engelska och spanska. Det enda de inte sa något om var kurserna och hur vi väljer dem. Men det löser sig säkert.

 

Jag gick Calle San Juan de Dios hem och önskade att jag kunde stänga in mig i en bubbla, stänga ute alla bilar, alla människor, alla skyltar och affischer, alla ljud. Det surrade i mitt stackars huvud, som redan hade ganska mycket att bearbeta innan jag tryckte in en massa ny information där. Man kan bli trött för mindre. Men, som spanjorerna säkert skulle skriva under på: en siesta löser alla problem.

Jag bor med två oslipade diamanter i fråga om gullighet. Manu ringde mig bara för att höra om allt var bra och om jag hade träffat Guillermo än. Jag försäkrade honom om att ja, Guillermo är jättetrevlig. Idag fixade Manu min gnisslande dörr och Guillermo gav mig lite av sin ris- och grönsakspanna som han hade lagat. ”Det är verkligen inget speciellt”, tyckte han. Jag tyckte att det var jättegott.

 

Något säger mig att jag kommer att trivas här.

Jag följde med Emma och Laurence till deras hyresvärdinna på våningen under för att presentera oss. Han varnade oss innan, men vi trodde att han överdrev. Minst en halvtimme senare insåg vi vårt misstag. Efter flera tappra försök förstod vi att denna dam inte gick att avbryta. Klädd i en proper klänning och med håret fluffigt men välfriserat stod hon pall i minst en halvtimme i sträck, och pratade. Hon berättade på en härligt andalusisk dialekt (stundtals mumlandes) om människor hon kände och hade känt, hon fällde en tår över sin döda make och till sist vallade hon oss in i lägenheten för att visa oss foton på sina syskonbarn.

 

Att ha flickor och pojkar i samma lägenhet var något hon var mycket skeptisk till. Los niños con los niños y las niñas con las niñas! mässade hon och såg oss alla stint i ögonen. Tydligen blir studierna lidande när lägenheten delas av manliga och kvinnliga studenter. Detta var hennes erfarenhet, och med sina 82 levnadsår så visste hon en hel del om livet. Vilket hon gärna påpekade. Till slut lyckades vi slita oss. Sen sprang vi för glatta livet.

Jag har ett hem. Jag har ett fint flickigt rum med en jättestor garderob och utsikt över en hög med jord. Jag har en takterass med plastblommor. Jag har tydligen en rumskompis som heter Guillermo och som är duktig på att laga mat. Honom har jag dock inte träffat än. Däremot har jag träffat Manu, som är hur trevlig som helst. Idag städade han lägenheten och satte upp en taklampa i mitt rum.

Efter 12 timmar av vandring runt halva Granada, ett tjugotal telefonsamtal och fem lagenhetsvisningar ar man ganska trott pa lagenhetsletande. Men kanske har jag kommit nara nog det perfekta rummet for att bestamma mig. Maste bara titta lite till imorgon. Efter att jag har checkat ut. Ska bli spannande att se var jag sover imorgon natt.

Min sprakvetarkompis Emma kom igar. Vi har redan hunnit uppleva tva grymma trerattersmiddagar med tillhorande paltkoma.

Vi har sett vart campus ocksa. Det ligger typ i Sierra Nevada och ar en deprimerande skapelse av betong som for tankarna till ett fangelse eller min hogstadieskola.

Granadas gamla moriska stadsdel Albayzín ar nastan folktomt under den hetaste delen av dagen. Solen gassar och det ar tyst i de sma granderna. Jag vandrar pa kullerstenar mellan vita hus tillsammans med en korean som jag delar rum med pa hostelet. Pa nagot mystiskt satt har jag blivit kartlasare och visar vagen. Det gor ingenting. Jag skulle kunna ga vilse har i all evighet.

Allra hogst upp finns en utsiktsplats. Darifran ser man hela staden och har perfekt utsikt over det majestatiska palatset Alhambra. Pa muren sitter nagra killar och spelar musik med zigenska rotter. Jag ar den forsta som gar fram och skanker dem en slant.

Overallt sitter lappar med information om lediga rum - imorgon borjar jakten. Snart bor jag har. Pa riktigt.

Det bästa med att resa är på samma gång det värsta. Alla människor du lärt känna kommer du att behöva skiljas ifrån. Alla platser du älskat måste du lämna.

 

Där sitter jag med Guiseppe, dricker ett sista glas av hans hemgjorda vin och lyssnar som så många gånger förut till hans historier. Han berättar om andra volontärer från olika länder som stannat kvar länge och blivit som döttrar för honom. Han pratar om sin dotter igen, hon som är långt borta i San Francisco. Hon ringer inte så ofta. Men han tänker alltid på henne. Penso a lei, sempre.

Du har hört mig sjunga, säger han. Du får ursäkta mig, det är inte så vackert. Men för mig är sången en lättnad, ett sätt att slappna av. När jag sjunger så tänker jag inte på min dotter.

 

Det är arbetet han lever för. För Guiseppe är arbetet inte ett måste, det är en njutning. Dagens ungdomar förstår inte, det finns bara några få som delar hans syn. Det är den typen av ungdomar som blir kvar här, säger han. De som vet att uppskatta det goda i livet. Jag hoppas att du hittar en bra kille som förstår att uppskatta vad han har.

 

Verandan var tom, trädgården låg i mörker, syrsorna spelade, och jag kramade om denna 65-åriga Sicilianska bonde som jag tagit till mitt hjärta, och visste att han förstod även fast jag inte fick fram några ord.

 

Det är lustigt hur fort en plats kan gå från att vara ett äventyr till att representera tryggheten.

Jag känner mig som i en roman av Erlend Loe. Förut, när det var så varmt, sov jag på balkongen. Min sista vecka i Italien flyttade jag ut i skogen. Jag sov på terrassen ovanpå ett gammalt övergivet hus - tills det började regna. Tacka gudarna för tält! Min första upplevelse av couchsurfing blev tentsurfing. Ett trettiotal människor hade samlats till det årliga sommarlägret anordnat av Antonello från gården: några dagar av umgänge under parollen To celebrate the beauty of life and nature. Och det gjorde vi.

 

Faktum är att jag har fått mer förståelse för Loes romanfigur Doppler, som flyttar ut i skogen. För i skogen finns inga måsten. Det finns ingen trafik.  Det finns inga speglar. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning. Det finns inga människor, förutom denna skara inhabitants of the world, enade av en gemensam passion. En grupp goda vänner som känt varandra i ett par dagar. Från olika länder och med helt olika bakgrund och personligheter, en heterogen enhet, en skara likasinnade.

 

Vad gör man i skogen? På morgonen kan man vakna till Guiseppes glada stämma som auktionerar ut nykokt kaffe. På dagen kan man vandra i bergen, sjunga allsång på toppen av en slottsruin, prova på yoga på en gräsplätt mellan olivträden, prata fem olika språk på en och samma dag. På kvällen kan man laga skolkökskvantiteter av mat över öppen eld. På natten kan man dricka vin och dansa merengue runt lägerelden. Måste vi verkligen tillbaka till staden?

 

Men en sen kväll i hjärtat av Rom, när alla torg är fulla av livliga uteserveringar, när temperaturen är perfekt, fontänerna är vackert upplysta och det då och då dyker upp något majestätiskt monument bakom ett hörn - då har staden sin charm. Trots bullret, trots bilarna, trots turisterna, trots graffittin, trots reklampelarna. Då kan man inte låta bli att svepas med. Se Roma från andra sidan och du får Amor.

En liten by med stenhus omgiven av berg. Solsken över tomatplantor, månsken över en tom veranda. Plocka fagliolini, gröna bönor, som husmor Maria sedan kokar och serverar till lunch. Sitta längst fram på en bullrande traktor från 1959 och le ikapp med Guiseppe, skratta åt alla hans utspel. Alegria! Volontärtjejernas urflippade tillvaro: Maria som demonstrerar hur man gör the fistpump, Elizabeth som hittar på sånger om vår vardag, Tara som kallar mig crazy swedish. Vår "chef" Antonellos alla långa anekdoter, hans knäppa humor, hans mor Marias knapphändiga instruktioner på bruten engelska.

Tag allt detta. Tillsätt en frisk fläkt av gödsel till frukosten, oräkneliga myggbett, rivsår på benen, jord under naglarna. Blanda med x antal grisar, får, getter, kaniner och höns, två vaktlar, en hund, en häst och en åsna. Krydda med intressanta manniskor från olika länder. Låt allt sugas in. Se hur mycket allt hinner växa under tre veckors tid, som grönsakerna som odlas på gården: zucchini, sallad, gurka, tomater, bönor. Njut av dofterna från gasspisen, vedugnen och de stora grytorna i köket. Arbetet ska vara som bra pasta: hårt, men inte för hårt. Smält allt under hög värme, minst 30 grader, låt det sjunka in lite. Det må se ut som en enda röra, men ge det lite tid och du märker hur allt smälter samman till en helhet: en äkta italiensk delikatess, att avnjutas med glädje.

Idag begav jag mig ut i skogen med Guiseppe, Tara och en traktor for att ta hand om nedfallna trad. Guiseppe sagade itu dem och sa fick jag och Tara dra dem med hjalp av rep till traktorn och lasta pa dem dar. Men det ar ingen stress saklart, alltid piano piano. Guiseppe pekar ut hur stora hans marker ar, visar vilka frukter som ar mogna och trallar italienska visor for full hals.

Jag gillar vardagslunken man kommit in i har. Jag jobbar med att ansa vinrankor, stada rum, skara sallad och annat smatt och gott. Jag ater pasta tva, ibland tre ganger om dagen (ibland aven till frukost). Jag forsoker begransa min vinkonsumtion till tva glas om dagen. Jag frossar i farska fikon och plommon. Pa eftermiddagen tar jag en dusch, men strax ar jag klibbig igen. Jag pratar med gaster och sloar i hangmattor och forsoker ta itu med lite seriost italienskapluggande. Ibland sover jag pa balkongen. Da ligger jag pa rygg och tittar pa stjarnorna, som lyser sa mycket starkare har an hemma. Det ar det enda sattet att lyckas sova nar det ar som varmast.

Nagon gang nar kvallen borjar narma sig sitt slut sa flippar alla fyra volontarerna ur. Det hander varje dag. Amerikanska Elizabeth gor fantastiska imitationer av husmoderns barska grymtanden medan hennes bundsforvant Maria forsoker fanga brodbitar med munnen och Tara gar runt och sjunger julsanger. Jag vet inte vad det ar som framkallar galenskapen, men det kan ha nagot att gora med att vi alla ar overtrotta, extremt myggbitna och konstant svettiga. Det kan vara nagot med att vi utover de 23 israelerna aven har haft 14 italienska skolbarn har pa engelskkurs. (Nu ar denna nagot intensiva period over och vi njuter av att bara ha nagra fa gaster pa garden.) Det kan ocksa vara sa att vi spenderar lite for mycket tid i varandras sallskap. I vilket fall, nar klockan ar runt tio och vi diskar den 60:e tallriken sa kan man rakna med att vi tycker att allting ar hysteriskt roligt.

Jag ar fran Stockholm, Tara ar fran Jakarta. Igar stod vi i fyra timmar och gravde efter potatis i mitten av ingenstans pa den italienska landsbygden. Svetten rann langs kroppen och arbetet var tungt, men vi hade nyplockad frukt med oss och Guiseppe hade instruerat oss att ta det piano, piano. Och sa glada vi blev nar vi slet upp en klump jord och darunder hittade de sma knolarna som vi vigt var formiddag at att jaga. Sa glada vi blev for en liten vindpust som skankte svalka i hettan. Sa ledsna vi blev nar vi rakade klyva tre potatisar itu pa samma gang. Speciellt Tara. Oh no, did you kill the potatoes again?

Men nar det harda arbetet ar slut hagrar lunchen uppe vid huset, i skuggan pa verandan. Och en lunch har aldrig kants mer valfortjant eller varit mer efterlangtad. Efter en stor tallrik pasta, sallad, frukt, ost och brod ar sloheten total. Allt ar stilla, syrsorna spelar som aldrig forr och vi har inget mer att gora forran de 23 israelerna kommer tillbaka och vill ha middag. Forutom lunchdisken da, men med var effektivitet gar den pa ett nafs.

Ett par glas av Giuseppes vin har slunkit ner. Vi sitter nojda och lyssnar med ett halvt ora medan han pratar om livets goda, om ungdomen, skonheten, den goda maten, och sa vinet forstas - il mio vino, naturale, senza quimica! Guiseppe ar en livsnjutare av kolossala matt och han delar garna med sig av sin visdom. Han tog med sig mig och Tara for att fylla pa de mindre (femliters) glasflaskorna dar vinet forvaras. En liten provsmakning var forstas pa sin plats, och sa forklarade han hemligheten bakom bottensatsen, som blir till vinager. Samma vinager vi droppar pa var insalata, avslutar han.

Jag ar sa langt fran Uppsala, sa langt fran Stockholm, sa langt fran Gotland, Kalmar, Borlange - aven om ekon fran dem surrar i mitt huvud hela tiden. Det har ar nagon annans vardag, och jag har fatt ta del av den for en liten stund.

Forsta dagen pa garden. Jag fick folja med pappa Guiseppe, 65, ut och jobba. Det kandes som om jag var den aldre av oss. Vi flyttade omkring en massa gras med krattor hela formiddagen. Fraga mig inte vad det skulle vara bra for - det ar svart att ta reda pa nar Guiseppe inte kan engelska. Jag tror att graset skulle torka och bli ho till djuren. Guiseppe ar en sadan dar typisk mysig liten sydeuropeisk gubbe. Han har en solbranna som man bara har om man jobbar ute varje dag, och han ler standigt. Camilla, bella! gastar han glatt over ljudet fran traktorn. Du ser ut som om du star och roker en cigarett! Du ska inte svanga runt sa mycket, ta i nu! Stadstjejen svettas som aldrig forr och far blasor pa bade hander och fotter. Bra! sager Guiseppe. Det gor dig stark!

Just nu ar allt lite upp och ner pa garden. Den har veckan bor foljande personer i huset: 28-arige Antonello, hans gravida hollandska flickvan Linda, hans foraldrar Guiseppe och Maria, fyra volontartjejer (tva fran USA, en fran Indonesien och sa jag), en amerikansk gast, samt 16 mentalt handikappade israeler med deras 8 medfoljande ledare. Det sistnamnda ar det som gor det hela en smula kaotiskt, aven om alla ar valdigt lugna och trevliga. Tva stackare till volontarer far inte plats i huset utan bor istallet i en gammal nedgangen stuga 20 minuters promenad upp i bergen, utan toalett eller dusch och utan mat. Forstar inte riktigt tanken bakom detta, men ar oerhort glad att jag sover pa en sval vindsvaning tillsammans med de andra tjejerna.

Middagen igar bestod av linssoppa, grillade gronsaker (jag fick i uppgift att hacka decimetertjocka zucchini), sallad, nybakt brod med hemgjord tryffelolja och pecorinoost fran granngarden, och sa ett helt grillat lamm. Slaktat i morse. Hade jag varit har i tid hade jag fatt i arbete att sanera koket fran blod. Nu kom jag dock dagen efter, for resan hit var ett aventyr i sig.

Flyget fran Bryssel blev tva timmar forsenat sa jag hade ingen chans att hinna med bussen ut till Sora. Installd pa att sova pa en bank pa Roms flygplats satter jag mig pa planet, da en mork framling med ett blandande leende satter sig bredvid mig. Tva timmar senare har min nya kompis Farid ordnat en sangplats at mig hos hans kompis i centrala Rom. Jag tar en buss till Rom och blir hamtad med bil pa stationen av tva trevliga grabbar. Stefano haller en hand pa ratten medan Guiseppe tander sin andra cigarett. Val framme visar sig Guiseppe bo i en jattefin lagenhet och jag far till och med ett eget rum med en sang som just da kanns som den skonaste jag nagonsin sovit i. Pa morgonen skjutsar Stefano mig till bussen och bjuder mig pa frukost. Jag har inga ord, forutom mille grazie!

Forsta intrycket av Italien var alltsa mycket bra. Jag har annu inte helt bestamt mig for vad jag tycker om garden, det ar sa mycket nytt, men jag tror att jag kommer att trivas. Om inte annat ar det fantastiska bergslandskapet omkring nog vart besvaret.

Ibland gör det inte så mycket att man måste vänta länge på bussar, tåg eller flyg. Ibland gör det inget att man reser ensam och inte har någon att prata med. För i dessa tomma timmar har man tid som man inte annars har. Tid att spinna vidare på varenda liten trivial tanke, tid att studera människorna runt omkring. Främlingar enade i en gemensam väntan. Vilka är deras historier? Ibland gör det inget att man tar krångligast möjliga väg till sitt mål, för annars hade man aldrig sett dessa platser som man nu får tillbringa någon timme av sitt liv på. Transporten blir till ett litet äventyr i sig.

 

Att en lite nedgången tågvagn mellan två för mig helt okända tyska städer kan vara så inspirerande! För en månad sen hade jag nog aldrig ens hört talas om varken Mainz eller Karlsruhe. Jag öppnar fönstret på glänt, andas in luften. Läser glatt alla reklamskyltar som jag inte förstår. Låtsas för en stund att jag är på tågluff genom Europa. Insikten för dagen: När man reser är det till och med roligt att ha tråkigt. Att läggas till listan över tidigare viktiga insikter. Med lite flexibilitet kan man komma hur långt som helst. Så länge man inte har bråttom löser sig det mesta. Vad som helst kan hända och det är jag som sätter gränserna. Känslan är tillbaka, den växer sig allt starkare medan tåget rullar genom platta landskap. Ett leende sprider sig i ansiktet, jag måste se fånig ut, men det går inte att stoppa. Man glömmer nästan den där känslan från gång till gång, och varje gång blir lite som första gången.

 

Och vad gör det om jag ser fånig ut? Jag är ingen bland alla dessa människor som är inget för mig. Alla är främlingar, jag är en främling och jag kan vara vem som helst. I detta främlingskap och i denna ovisshet känner jag mig hemma.

 

Jag tycker om att sitta så att jag åker i samma riktning som tåget kör. På så vis har jag hela tiden utsikt över vad som ligger framför mig, istället för vad jag lämnar bakom mig.