hem igen

Jag ska spola tiden tillbaka     en liten bit igen

  till bägarna med kaffe och kaka

    till vägarna som är raka

 till mark         som ligger vit igen

av is för stark       för att knaka

Sen ska jag tillbaka       hit igen

    hem till husen       där vi bor

   till rusen        och alla skratten

  frusen       i sommarskor

 på gator som aldrig tar slut

Livet ser sällan ut       som man tror

 men emellanåt       om natten

dricker jag lite sprit igen

   och blir lite glad i hatten

Allt är som förut       när jag for

  Varje minut       vill ifatt en

men tiden får inte dra ner mig

 jag ger katten       i all skit igen

   den här skatten       ska aldrig dö

Och jag ska växa      och bli stor

 lära dem min läxa      om de ber mig

  För jag är ett frö       som gror     i snö

 och de som ser mig       som fnatten 
är de som ger mig       vatten



Det här med att plugga idag gick... sådär.

Det är lustigt med förväntningar. När man inte har några så tenderar allt att bli så mycket bättre.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Madrid så mycket, för storstäder brukar inte vara min grej. De gör mig stressad. Men jag borde ha insett att Spaniens huvudstad skulle ha en mindre hektisk atmosfär än andra storstäder. Precis som i Granada går vi om alla andra när vi är ute och promenerar. Och rulltrapporna till Metron rullar långsammare än i Stockholm. 

Det var roligt att leka stadsbo för några dagar. Åka tunnelbana och promenera omkring bland storslagna byggnader och breda avenyer. Luften var ett antal grader kallare än i Granada, men solen sken från en blå himmel och på träden lyste löven gula. Och det kändes verkligen som att vi var på semester.

Emma, Lisa och Julia bodde på hostel, men jag fick bo hos Javier, som jag lärde känna i våras när han var utbytesstudent i Uppsala. Det var trevligt även om vi inte hann umgås så mycket. Det enda jag hade planerat inför helgen var att se Harry Potter 7:1 i originalversion (i Granada finns den bara dubbad). Men redan dag 2 hade det dykt upp en hel drös saker som jag ville hinna med. Och jag tycker att vi hann med en ansenlig mängd aktiviteter.

Vi bekantade oss med Goya, Dalí och Picasso på Museo del Prado och Museo Reina Sofia och fick vår dos konst för ett bra tag framöver. Vi spenderade tre timmar med en inofficiell guide som berättade om Madrid på ett ovanligt roligt sätt. På turen lärde vi känna Paul, en skön holländare som tydligen gillade oss trots vårt något urflippade beteende. Vi besökte en fantastisk matmarknad, åt grym thaimat (två gånger) och intog två trerättersluncher som följdes av episk paltkoma.

Och så gick vi på julmarknad på Plaza Mayor. När mörkret föll tändes alla ljusdekorationer som hängde över torget och alla gatorna i centrum, och vid Puerta del Sol lyste en gigantisk julgran i grönt och rött. Då fick jag den första riktiga julstämningen.

Så, en aning förvånat men mycket förnöjt får jag konstatera: jag gillar Madrid.

Jag har temporärt en ny adress: Biblioteca de la Facultad de Filosofía y Letras, Granada. Man hittar mig längst in, vid sektionen för litteraturhistoria. Vid ett bord nära elementet.

Jag har knappt två veckor på mig att ordbajsa ihop uppåt 8 sidor text om spansk och latinamerikansk litteratur under romantiken. Klarar jag det har jag äntligen fått ihop de sista poängen till Spanska B och är behörig att läsa Spanska C i vår i Uppsala. Så plötsligt gick jag från att vara den bekymmerslöst slarviga ERASMUS-studenten till att bli en av de där som spenderar timmar i biblioteket med högar av tjocka böcker som enda sällskap.

För tillfället ser det ut att kunna gå vägen, om än med nöd och näppe. Denna oväntade framgång har sina förklaringar:

1. Nu är det nära till paniken, och först då kan jag få något gjort. Det verkar vara så jag fungerar. Kanske är det dags att jag helt enkelt lär mig att leva med det.
2. I biblioteket har jag inte tillgång till internet. In your face, facebook!
2. Biblioteket är det enda stället på hela fakulteten som är tyst och varmt. Knäpptyst och mysvarmt.

Jag tror jag kanske flyttar in permanent.

Jag är förkyld igen. Temperaturen i min lägenhet är den starkt misstänkta boven i dramat. I badrummet kommer det rök ur munnen när man andas.

Jag har haft nöjet att ha en god vän på besök och några dagars semester i vardagen. Det är trevligt att få en anledning att äta ute, dricka vin och se flamenco. Och inte minst att besöka Alhambra igen. I den stund jag klev in genom grindarna till detta jättepalats mindes jag att det är en av mina favoritplatser i världen. Tre timmar senare kunde jag konstatera att det var precis lika vackert som för fem år sedan.

Jag var inte riktigt medveten om vilket stort behov jag hade av att prata med någon som känner mig väl. Hur kul det än är med nya vänner så är det något som fattas. Jag saknar analyserna, filosoferandet.

Sista kvällen sitter vi på Granadas bästa pizzahak och förundras över hur mycket som har hänt under de senaste sex åren. 2004 hade vi nog aldrig gissat att vi två skulle sitta här och äta pizza och vara så goda vänner som vi faktiskt är. Om sex år kan jag vara var som helst, med vem som helst. Jag har ingen aning, och det är en bra känsla. Det är en del av charmen, att inte veta.

Folk oroar sig. För att de inte vet vad de ska göra med livet. För att de inte har någon att krama om natten. För att de har för lite pengar och för lite tid och för mycket att göra. Jag har precis samma problem, men jag löser dem genom att strunta i dem.

Mycket har förändrats de senaste 6 åren. Till exempel så har jag blivit någon som gillar förändringar.

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än. För en tid som bara går och aldrig kommer igen.

Jag trycker på Paus.
Jag försvinner ett tag, men vi vet ju var vi har varandra. Snart är jag tillbaka och då är allt som vanligt igen.  
I en perfekt värld är allting enkelt.
Men det finns stunder när jag tycker att jag inte hör hemma. Även när jag är hemma.
Jag hälsar på för sällan, ringer för sällan. Pratar för mycket om Uppsala. När jag förunnar er min närvaro måste allt vara fantastiskt och jag måste vara extra trevlig och rolig för att gottgöra min frånvaro. Jag blir som en gäst som kommer på finbesök. Ibland har jag så mycket att berätta att jag sitter tyst.
Jag vill inte att det ska vara så. Mitt liv är upphackat, mitt hjärta är delat i bitar.
En del av mig är alltid någon annanstans. Jag räcker aldrig till.
Det finns säkert någon som jag borde ha tagit bättre hand om. Jag är kanske inte en tillräckligt bra vän, inte en tillräckligt bra dotter, syster. Jag är kanske en svikare. Jag åker alltid iväg. Jag flyr, säger de. De som inte förstår att jag behöver det här. Så viktigt är det för mig att det är värt saknaden efter mina vänner och min familj, sorgen över allt jag missar.
Jag kommer att säga hejdå igen, lämna allt för att älska något nytt, något jag sedan måste lämna igen.
Men det här gör mig lycklig. Jag lever en dröm.
Jag hoppas bara att ni som saknar mig kan förstå.

Ibland är jag väldigt förutseende. Jag kan liksom sakna något redan medan jag upplever det.

Den här lördagen sitter jag på en mur på Plaza de la Romanilla nära katedralen och läser om tveksamma pluralböjningar och njuter av solen och tittar på alla människorna på uteserveringarna. Det är november och jag har på mig kjol och linne. Jag tankar nu: fyller på med solsken och värme, fyller magen med vin och glass och tapas, lagrar bilder av gator och torg och fasader i minnet. Skapar ett litet kassaskåp som jag kan öppna om några månader när jag håller på att försvinna i det svenska vintermörkret.

Julia kommer och vi tar en Swedish fika innan det är dags för henne att gå till konservatoriet för att öva pianospel, och för mig att följa med och lyssna på henne för första gången.

Där sitter jag i en timme, förtrollad och förbluffad, medan hennes händer väcker Beethoven och Chopin till liv igen och solen går ner över kyrktornen och fåglarna flyger över taken. Och sedan spelar och sjunger vi tillsammans tills solen är helt borta och konservatoriet ska stänga.

Just remember, in the winter, far beneath the bitter snows… lies the seed that, with the sun's love, in the spring becomes the rose.

Om ändå alla novemberdagar kunde vara som den här.

Det var alldeles för länge sen vi var ute och åt tapas, tyckte jag. Så jag drog ihop en tapasrunda på fredagskvällen med det vanliga gänget. Jag tänkte mig att vi kanske skulle bli en 6-7 personer.

Det hela eskalerade dock lite grann på grund av att flera av de deltagande tog med sig en kompis. (Det mesta kan skyllas på Laurence, som tog med sig en dejt samt fem kompisar på besök från Sevilla.) Så istället blev vi 14-15 stycken. Det är svårt att hitta en bra tapasbar en fredagkväll som kan rymma typ halva Europa. Och inte minst är det svårt att organisera detta hopplock av människor och valla dem från ställe till ställe. Tydligen förväntades jag göra detta eftersom det hela var min idé. Problemet är bara att jag varken hittar speciellt bra eller känner till speciellt många tapasbarer.  

Efter att en av spanjorerna fick agera GPS lyckades vi i alla fall hitta två barer som var bra och rymliga, och det blev en väldigt trevlig kväll med gamla och nya vänner. Ju fler desto roligare tycker jag nästan alltid. Men jag föredrar att vara den som inte vet var vi är eller vart vi ska men glatt hänger på. Då är allt som vanligt.

I inlägget välkommen till spanien. var god dröj. beskrev jag min allra första lektion. Eftersom den var lite utav en flopp förkastade jag genast tanken på att läsa den kursen. Men när jag hade provat några andra kom jag till slut tillbaka till den där och bestämde mig för att ge den en till chans. Och nu är den min favoritkurs.

Vi är få studenter, och alla är med och deltar. Ämnet, aktuell spanska, är intressant. Upplägget är, hör och häpna, strukturerat med tydliga instruktioner. Till varje lektion läser vi en text och svarar på tillhörande frågor, och sedan går vi igenom frågorna på lektionen. Tentan kommer att bestå av några av dessa frågor.

Nu när jag vant mig vid lärarens taltempo så förstår jag i alla fall 85 % av vad hon säger, och jag gillar henne faktiskt. Jag gillar också att man måste aktivera sig och koncentrera sig på hennes lektioner, till skillnad från de utdragna långtråkiga föreläsningarna i alla andra ämnen. Det är en utmaning, och jag känner att jag faktiskt lär mig någonting.

Om ändå alla mina kurser vore så välorganiserade!

Granada är fyllt av backar.
Vägen till universitetet är en ständig uppförsbacke.
Vägen hem till vänner eller ut på stan går nerför, så mycket nerför att man vill skutta fram.

I Granada skiner solen nästan jämt. Men en del dagar är gråa och regniga och då förvånas jag över hur kallt det blir.
Kylan tränger in i mitt rum och in i min kropp och går inte att komma ifrån.

Någon sa att jag tar med mig vädret dit jag far.

En del saker kan kännas så omöjliga i denna stad fylld av möjligheter.
Det känns lite som om jag väntar på något.
Kanske på bättre väder.

Cyril fyllde år. Enligt hans önskan firades detta med ett besök på Burger King. Det skulle bli en tidig kväll eftersom alla hade skola idag.
Cyril fick en tårta av några av sina kompisar. Den intogs på Burger King under tjo och tjim och varvades med fåniga foton och födelsedagssånger på olika språk.
Cyril avvek efter middagen för att gå på salsakurs.
Cyril kom tillbaka efter två minuter när han insåg att han ju hellre ville vara med oss.
Emma ville ha glass. Laurence ville ha öl. Det förvånade ingen. Vi gick till Reca på Plaza Trinidad (alias Plaza Caca). Jag var för mätt för att äta tapas. Det förvånade mig.
Jag och Emma gick hem till Cyril och Julia för att smaka på tårtan som under största hysch-pysch hade bakats av Julia. 
Julia sa att vi bara fick stanna i fem minuter. För sen behövde de verkligen sova, båda två.
En timme senare satt hon fortfarande och fnissade där i soffan och vi hade fortfarande inte gått hem.

Det hjälper inte att jag lagt mitt schema så att jag aldrig har lektion före 11.30. Jag sitter ändå där på Sociolingüística del español  i den kvava klassrumsluften med skönt varma solstrålar mot kinden och och svävar iväg under föreläsarens monotona mässande om sociolingvistisk metodik.
Och lyckas nästan hålla mig helt vaken. Nästan.

Du som vaknade på morgonen utan att se fram emot dagen.

Du som somnade på natten utan att se fram emot morgonen.

Du som stängde fönstren och hoppades att telefonen inte skulle ringa.

Du som letade och letade utan att veta vad det var du saknade.

Du var värdelös på att hitta och det var lång väg hem.

Du som älskar känslan av att skriva historia på blanka papper, känslan av frihet.

Du lever för stunden, för stunderna.

Du som älskar att inte hitta någonstans, inte känna någon, inte veta vad som ska hända.

Nu har du ett hjärta proppfullt av fina souvenirer.

Du som frågade dig vad du skulle göra med all tid.

Nu frågar du dig hur tiden ska räcka till.

Laurence har bott i Sevilla ett år. Han har varit väldigt enträgen om att vi ska komma dit så att han får visa oss runt. Så nu i helgen tillbringade jag och Emma ett par intensiva dagar i denna (av Laurence) omtalade stad. Att ha Laurence som guide var faktiskt fenomenalt. För det första ordnade han gratis boende åt oss hos sin kompis, och för det andra vet han precis vart man ska gå för att äta gott och billigt. Första kvällen åt vi jättegoda och redigt tilltagna tapas för en spottstyver. Kyckling i mandelsås, honungspanerade auberginer, salmorejo, roquefort med hallonsås... Andra kvällen åt vi en trerättersmiddag med vin på en kinarestaurang till det överkomliga priset av 6 euro.

Förutom att äta så har vi även besökt ett antal barer och en klubb tillsammans med hans mycket sympatiska engelska vänner, samt promenerat en hel del. Tyvärr var inte vädret med oss, så på lördagen övergavs den väldigt blöta sightseeingturen till förmån för lite shopping. Men på söndagen kom solen fram, och jag fascinerades över hur mycket bättre Sevilla blev. Vi satt på Plaza de España och solade, gick förbi den gigantiska katedralen, strosade längs myllrande gator där familjer åt söndagslunch på tapasrestauranger och musikanter spelade flamencomusik. När solen kom fram kom människorna fram och då såg man hur staden egentligen ska se ut. Och jag fick ännu en stad att lägga till listan över ställen jag måste åka tillbaka till någon gång.

Sen åkte vi hem till Granada igen och gick på boogaclub, där de har jam session varje söndag följt av klubb med skön R’nB / salsa / jazzinspirerad musik. Och dansade tills vi var för hungriga, och gick och tog en kebab hos vår kompis kebabmannen, och hamnade mitt i ett gäng som hade en egen jam session ute på gatan, och Cyril fick låna en gitarr och fastnade där i någon timme medan vi tjejer konverserade med spanjorerna.

Allt är med andra ord som vanligt här i Granada, och trots att det är lite kyligare här så är jag glad att vara hemma igen.