hem igen

Jag trycker på Paus.
Jag försvinner ett tag, men vi vet ju var vi har varandra. Snart är jag tillbaka och då är allt som vanligt igen.  
I en perfekt värld är allting enkelt.
Men det finns stunder när jag tycker att jag inte hör hemma. Även när jag är hemma.
Jag hälsar på för sällan, ringer för sällan. Pratar för mycket om Uppsala. När jag förunnar er min närvaro måste allt vara fantastiskt och jag måste vara extra trevlig och rolig för att gottgöra min frånvaro. Jag blir som en gäst som kommer på finbesök. Ibland har jag så mycket att berätta att jag sitter tyst.
Jag vill inte att det ska vara så. Mitt liv är upphackat, mitt hjärta är delat i bitar.
En del av mig är alltid någon annanstans. Jag räcker aldrig till.
Det finns säkert någon som jag borde ha tagit bättre hand om. Jag är kanske inte en tillräckligt bra vän, inte en tillräckligt bra dotter, syster. Jag är kanske en svikare. Jag åker alltid iväg. Jag flyr, säger de. De som inte förstår att jag behöver det här. Så viktigt är det för mig att det är värt saknaden efter mina vänner och min familj, sorgen över allt jag missar.
Jag kommer att säga hejdå igen, lämna allt för att älska något nytt, något jag sedan måste lämna igen.
Men det här gör mig lycklig. Jag lever en dröm.
Jag hoppas bara att ni som saknar mig kan förstå.