jag är lyckligt lottad
Ibland är jag väldigt förutseende. Jag kan liksom sakna något redan medan jag upplever det.
Den här lördagen sitter jag på en mur på Plaza de la Romanilla nära katedralen och läser om tveksamma pluralböjningar och njuter av solen och tittar på alla människorna på uteserveringarna. Det är november och jag har på mig kjol och linne. Jag tankar nu: fyller på med solsken och värme, fyller magen med vin och glass och tapas, lagrar bilder av gator och torg och fasader i minnet. Skapar ett litet kassaskåp som jag kan öppna om några månader när jag håller på att försvinna i det svenska vintermörkret.
Julia kommer och vi tar en Swedish fika innan det är dags för henne att gå till konservatoriet för att öva pianospel, och för mig att följa med och lyssna på henne för första gången.
Där sitter jag i en timme, förtrollad och förbluffad, medan hennes händer väcker Beethoven och Chopin till liv igen och solen går ner över kyrktornen och fåglarna flyger över taken. Och sedan spelar och sjunger vi tillsammans tills solen är helt borta och konservatoriet ska stänga.
Just remember, in the winter, far beneath the bitter snows… lies the seed that, with the sun's love, in the spring becomes the rose.
Om ändå alla novemberdagar kunde vara som den här.
