hem igen

En lördagkväll i Granada kan tillbringas genom att svira runt mellan barer och klubbar och vakna dagen därpå med tom plånbok, rökluktande kläder och en hejdundrandes huvudvärk. Denna typ av förströelse har förstås sin charm, jag säger inget annat.

Men känner man inte för det, så kan man istället mötas upp vid utsiktsplatsen i Albayzín där en ansenlig skara människor samlats för att se solen gå ner över La Alhambra. Man kan titta på brudpar som dansar och skrattar, man kan lyssna till musik som spelas från olika håll på gitarrer och trummor. Sen kan man gå och dricka färskpressad apelsinjuice på en liten torgservering, bli bjuden på tapas av en trevlig bartender på ett nattöppet café och njuta av salsarytmer på en konsert utanför katedralen.

Och mellan dessa aktiviteter kan man fördriva tiden med att ströva omkring ute på stadens gator. Om man har en fransos med en gitarr och en amerikan med ett blåsinstrument med tangenter, och några till som kan sjunga och klappa i takt, så har man rätt som det är ett eget litet gatuband som vandrar i Granada utan utsatt mål, som zigenare på drift.

Stöter man dessutom på några glada och tämligen berusade spanjorer som gärna socialiserar lite, och en av dem visar sig vara en jäkel på att sjunga, och ett par andra börjar spontandansa flamenco, så kan man konstatera att kvällen är gjord.

La respuesta es esta: me gusta lo que no cuesta nada. Me gusta cuando me acuesto después de la puesta del sol que se muestra al subir la cuesta donde se encuentra nuestra casa. Me gustan las casas que paso y esta luz andaluz que encuentro adentro cuando entro en la nuestra.

Me encanta tanto el canto como el llanto que viene cuando tiene el cantador una voz encantador. Me encantan también los demás, los que quizás no cantan tan bién, porque detrás de sus sonrisas hay además tantas risas escondidas.

Amo a mis amigos y me aman a mí, amo a mi mamá y a todas las madres amables. Aunque amante no tenga, cuando venga lo amaré como si él fuera mi interior, como si estuviera dentro de mí, aunque no fuera así. Pero si tuviera tanta suerte, aunque me muera de amor por él lo amaría así de fuerte, porque no tengo temor, la muerte no me asusta. Me gusta la mar, y el amar es como el mar: más hermoso y peligroso de lo que piensas, y cuando comienzas a nadar ya no puedes escapar.

Något av allt det jag åt och drack under torsdagen gjorde att jag vaknade på fredagen med en väldigt konstig mage. Det mest spännande var kanske de små krampattackerna som kom med ungefär 10 minuters mellanrum. Ingen utgång för mig på kvällen, det fick bli hemmakväll i sängen. Och vad gör man om man inte har internet än och inte hade plats i väskan för en bok? Skriver spanska tungvrickardikter, förstås. Se ovan.

En av de klart bästa sakerna med Granada är att när man beställer något att dricka så får man en gratis tapa. Därför har jag ätit tapas i princip varje dag sedan jag kom hit. Men torsdagen var banbrytande: det var första gången jag kan minnas som jag har haft två tapasrundor på samma dag.

Under siestan tog Emmas lägenhetsbuddy Jesús med oss till några bra ställen som han kände till. Det är en klar fördel med att känna någon som faktiskt är från Granada. På Bar Reca fick man en jättegod liten portion tortellini a la carbonara med första beställningen. På nästa bar fick vi paella med första ölen och med den andra fick vi friterade sardeller, boquerones. Det var nog den mest genuint Granadinska bar vi varit på hittills. Vi var de enda utlänningarna och stämningen var sådär härligt uppsluppen som den bara kan vara i en spansk bar.

Kvällens ERASMUS-aktivitet, en magiföreställning, fungerade bra som anledning att frottera sig med andra utbytesstudenter. Sålunda drev vi omkring på stan i några trevliga timmar med vår nya multikulturella grupp och besökte ännu några barer samt en lekpark.

Dagens resultat: Totalt antal konsumerade tapas- 7. Totalt antal besökta barer- 6.

Något säger mig att vi har en tuff termin framför oss.

Vår planerat tidiga kväll blev en lite senare natt, men klockan 9.00 stod vi redo utanför Universitetsaulan tillsammans med en hop andra förvirrade utbytesstudenter. Första introduktionstillfället innebar en drös med papper och två timmar av information om allt från fritidsaktiviteter till hälsovård och var vi kan äta lunch. Allt mycket välorganiserat och på både engelska och spanska. Det enda de inte sa något om var kurserna och hur vi väljer dem. Men det löser sig säkert.

Jag gick Calle San Juan de Dios hem och önskade att jag kunde stänga in mig i en bubbla, stänga ute alla bilar, alla människor, alla skyltar och affischer, alla ljud. Det surrade i mitt stackars huvud, som redan hade ganska mycket att bearbeta innan jag tryckte in en massa ny information där. Man kan bli trött för mindre. Men, som spanjorerna säkert skulle skriva under på: en siesta löser alla problem.

Jag bor med två oslipade diamanter i fråga om gullighet. Manu ringde mig bara för att höra om allt var bra och om jag hade träffat Guillermo än. Jag försäkrade honom om att ja, Guillermo är jättetrevlig. Idag fixade Manu min gnisslande dörr och Guillermo gav mig lite av sin ris- och grönsakspanna som han hade lagat. ”Det är verkligen inget speciellt”, tyckte han. Jag tyckte att det var jättegott.

Något säger mig att jag kommer att trivas här.

Jag följde med Emma och Laurence till deras hyresvärdinna på våningen under för att presentera oss. Han varnade oss innan, men vi trodde att han överdrev. Minst en halvtimme senare insåg vi vårt misstag. Efter flera tappra försök förstod vi att denna dam inte gick att avbryta. Klädd i en proper klänning och med håret fluffigt men välfriserat stod hon pall i minst en halvtimme i sträck, och pratade. Hon berättade på en härligt andalusisk dialekt (stundtals mumlandes) om människor hon kände och hade känt, hon fällde en tår över sin döda make och till sist vallade hon oss in i lägenheten för att visa oss foton på sina syskonbarn.

Att ha flickor och pojkar i samma lägenhet var något hon var mycket skeptisk till. Los niños con los niños y las niñas con las niñas! mässade hon och såg oss alla stint i ögonen. Tydligen blir studierna lidande när lägenheten delas av manliga och kvinnliga studenter. Detta var hennes erfarenhet, och med sina 82 levnadsår så visste hon en hel del om livet. Vilket hon gärna påpekade. Till slut lyckades vi slita oss. Sen sprang vi för glatta livet.

Folk omkring mig stressar. De bokar upp sina höstterminer och jobbar och pluggar som galningar. Själv funderar jag lite lojt över min framtid, försöker skaffa mig en politisk åsikt och drömmer att jag tjuväter sushibuffé.

På valdagen ska gänget klä sig fint och ha valvaka. Då är jag redan långt härifrån.

Igår natt stod termometern på tre grader och det var stjärnklart. Vi ofriska fick stanna hemma från pubrundan och se film om kapitalismen istället. Det finns inget som piggar upp som lite glass, en påse chips och en släng redigt borgarhat.

Engelska Parkens korridorer är behagligt folktomma. Idag blåste det så mycket att cykeln var lika svårmanövrerad som en bångstyrig hund. Jag fick punka på vägen hem, just som jag skulle transportera en kvarglömd kartong från mitt gamla hem på pakethållaren och en box spanskt fulvin på styret. Det hade kunnat sänka humöret. Tur att jag hade tålamod i sinnet, musik i öronen och sol i ögonen.

Jag – svårmodet: 1-0.

Sedan kom jag hem till ett par hungriga vänner och lagade två liter köttfärssås. Det blev lite vin över till sangrían imorgon.