hem igen

Det var en fin sista vecka i Sverige. Hejdå till fina vänner med fransk förtryckarmiddag. Hejdå till andra fina vänner med kräftor. Hejdå till familjen med surströmming. Nu är det dags, och jag är mer än redo.

Vi hade en helg långt bort från Uppsalas studentlägenheter. Vi stadsbarn stod i mörkret och skar fisk till bete med skräckblandad förtjusning, vi trampade försiktigt ute bland fruktträden med våra vita gympaskor och hoppade till när fåren nafsade oss lite vänskapligt på fingrarna. Vi smög in i det Stora Huset med alla rummen, mitt i natten tassade vi uppför stentrapporna, tysta för att inte väcka det trevliga kanadensiska paret som sov där någonstans. Den andaktsfulla tystnaden bröts bara av små utrop av häpnad. Är det här på riktigt?

Lite magiskt var det att dansa högtidligt i stora salen medan vår Tonfisk spelade på flygeln och sjöng så att det ekade mellan väggarna, ända upp till kristallkronan i taket, och tonerna gick rakt in i mig som en snaps som bränner i bröstet så att ögonen nästan tåras lite grann. Och tårades, det gjorde de när det blev dags för avsked, detta länge uppskjutna, utdragna avsked. Men vilken fin avslutning. Ljuslågor som flackade i guldinramade speglar och den lille mand som tryckte i sig alla kräftor som fanns kvar. Sjunga sånger och dra dåliga skämt och prata om saker som nog för alltid bör stanna inom rummets fyra porträttprydda väggar.

Berlocken hänger om halsen, nära hjärtat. Mottot alltid med mig. Som om jag skulle kunna glömma...
Vad gör vi? Nu kör vi!