hem igen

Precis så vackert som jag mindes det. Man ska åka tillbaka till ställen man förälskat sig i, det finns så mycket kvar att upptäcka. Albayzín, den arabiska stadsdelen, i skymningen när mörkret faller över de små torgen och de kritvita husen med smidesbalkonger och blomkrukor och mörkbruna fönsterluckor. Det är som en annan värld. Jag måste se till att njuta av det medan jag är här. Inte fastna i aktiviteter som man lika gärna kunde göra hemma. Albayzín finns inte hemma. Inte heller Calle Elvira med alla dess överbelamrade butiker med lampor, sjalar, rökelser, smycken, keramik, kläder och tyger. Alla dessa teterías med sittpuffar och vattenpipor, alla dessa kebabställen och tapasbarer. En enda marockansk restaurang har jag hittat, den vi åt på för fem år sen och som jag fortfarande minns för det var en sådan matupplevelse. Dit måste vi gå någon gång. Det har vi ju bara sagt om sisådär tjugo andra ställen också.

 

Något säger mig att vi har en tuff termin framför oss.