a piece of poetry
I want us to kiss like the movie stars do
I want to stay inside and watch TV all day
ask you to leave while wishing you'd stay
I want to show you that I know how to fight
I want to make spaghetti in the dead of night
I want to know all of your most secret wishes
hug you from behind when you do the dishes
I want to go camping with your mom and dad
I want to stroke your hair when you're sad
I want to wrap you in blankets from head to toe
and laugh at silly things we did years ago
I want to see your face on every person I meet
I want you to tease me and tickle my feet
I want you to talk nonsense in your sleep
I want to pull you up when you're in too deep
I want to be the person you call
whenever you're feeling sick of it all
I want to sit by the mailbox, waiting for your letter
I want to tell you that things always get better
I want you to feel as happy as can be
I just want you to want to be with me.
åh, Uppsala
Det känns bra att göra någonting vettigt igen.
Som att stanna till på vägen till Kalmar nation för att måla färggranna fartränder i ansiktena på de nya språkvetarna. Som att ha livliga diskussioner om tomatpuré på Göteborgs nation eller skratta så man kiknar åt ett svengelskt uttal av Värmlands nations ordningsregler.
Som att cykla till Engelska Parken med en filt i en hink på pakethållaren och tre råa ägg i handväskan. Som att ringa en vän klockan nio på morgonen för att påminna honom om att gå ut i skogen och hämta pinnar. Som att skratta och förundras åt nollegruppen när de får tio främlingar att stämma upp i Små Grodorna på centralstationen.
Som att laga ett lass Spaghetti Carbonara och klämma in sju stolar mellan den nya frysen och den utdragna bäddsoffan, och sedan paltkoma i sked med fyra vänner i sagda bäddsoffa.
Som att bli för sjuk för att gå på fest och istället släpa sig till ett kineshak dekorerat med rosa krimskrams, och bli lite uppiggad av en jättesöt kinesisk tant som inte förstår min fråga men snällt erbjuder vållulla?
Som att slöglo på fotboll en hel dag och trots detta ha det rätt så bra.
Som att lyfta upp en fin liten vän och svänga runt med henne på trottoaren medan hon gnyr: Åk inte! för femtioelfte gången, och nästan vilja strunta i allt och stanna kvar. Nästan.
En chans till äventyr är inget man struntar i. Men om utomlands låg i Sverige, så skulle det ligga i Uppsala.
en saga om en infiltratör
Det var en gång tre små björnar som levde ett fridfullt liv i ett hus i skogen. Det hejades glatt under fotbollsmatcherna framför TV:n, det åts nygräddade pizzor och konsumerades stora mängder mellanmjölk, och kärleksfulla glåpord utväxlades hjärtligt.
Men någon gång på vårkanten började förskräckta rop höras från olika delar av huset. Någon har ätit av min mat! Någon har suttit i min stol! Någon har sovit i min säng! Nej, det var inget monster som hade smugit sig in i våra tre björnars hus. Det var Guldlock som kom och hälsade på, och hon kände sig genast som hemma.
Ja, det visade sig efter ett tag att hon trivdes så bra i detta björnhus att hon bestämde sig för att flytta in.
Första dagen var Pappa Björns födelsedag, och då blev det kalas. Lilla Björn (som egentligen var en fisk) hade bakat en tårta med jordgubbar på. Guldlock lagade middag. Mellanbjörnen, som kurat i sitt ide tills Guldlock schasat upp honom, spelade TV-spel under glada utrop.
På kvällen var Guldlock trött och ville sova, och då spelade de snälla björnarna för henne och sjöng godnattsånger. Och hon slumrade så sött den natten, vaggad till sömns av ekot av deras röster och Super Marios gälla stämma.
Och än är inte sagan slut.
packa
Så mycket saker man äger. Så lite man behöver, egentligen.
Det kan tyckas ostrukturerat att ha alla sina saker utspridda på olika ställen. Men i själva verket ligger det en nästintill militärisk organisation bakom detta synbara virrvarr. Fråga mig var jag har en viss ägodel och jag kan med största sannolikhet tala om var den finns.
Det lilla runda bordet? I grabbarnas lägenhet i Flogsta.
Alfapet? I byrån, som står i deras förråd.
Bokhyllan? En del står i förrådet, den andra delen tillbringar en utbytestermin i ett rum på Studentvägen.
De bruna shortsen? I garderoben i föräldrarnas Afrikainspirerade gästrum.
Gamla elräkningar? I en vit mapp längst ner i samma garderob.
De röda stövlarna? Högst upp i den högra av de två manshöga staplarna av banankartonger som står prydligt uppställda intill varandra i mina föräldrars garage.
Grytlappar? Näst översta lådan i den vänstra stapeln.
Passet? I innerfacket på den röda väskan som jag tar med mig nu.
Mina saker kommer att vara i säkert förvar de närmaste sex månaderna.
Nu när jag vet det kan jag åka med ro i själen.
Hon sa: du måste alltid packa lätt. Som att du alltid är på resa, och ännu inte sett vad du har sett.
mirakel
vi vill ha mer, vi nöjer oss inte med det vi ser
vi böjer oss inte för andra, som vill klandra oss för det vi gör
vi höjer våra röster tills vi inte hör allt som stör
utan bara varandra
när vi skrattar i kör
vi vill vandra, inte flyga ovanför, inte ha makt
allt vi gjort, allt vi sagt, alla kort som vi lagt
ett i sänder
var en jakt på fler varma länder
en jakt på fler varma händer som klappar i takt
i trånga gränder, bland alla hus
när de tänder alla ljus
och vi är i ett rus
mirakel händer och under sker
när vi ler
vi ber om fler bränder, vi ska bränna ner
allt vi inte behöver
för att känna det som gror i denna världen
och färden är inte över, den är stor
den är värd än mer
än vad vi tror
hem igen
Jag drömde om att jag tog farväl. I drömmen var ni verkliga igen, ni var där. Jag vaknade till fotsteg på övervåningen, ljudet av pappas tofflor. Lakanen luktade hemma.
Mamma drömmer mardrömmar ibland. Hon drömmer om att jag försvinner och att hon måste leta efter mig på konstiga platser.
Alltid lika annorlunda att komma hem. Allt är så ovant välbekant. Så svårt att vänja sig vid att allt är precis som förut. Det här är en liten, liten värld. En nation med tydliga gränser.
Det är bekvämare här. Här sover man i en ordentlig säng. Här är det svalt, här slipper man svettas konstant. Här finns datorer, här finns diskmaskin, här finns bussar till stan. Här behöver jag inte jobba, jag kan ta det lugnt, jag kan vakna klockan tio varje dag och undra vad jag ska göra idag för att få tiden att gå.
Man kan inte resa bakåt i tiden, bara framåt. Ibland slutar jag lyssna och reser till Uppsala, till Granada.
Ibland önskar jag att tiden inte gick, för när tiden går tar den med sig delar av den magi som omger fina minnen, lite i taget. Med tiden blir allt gamla dammiga stillbilder som läggs till handlingarna och sätts in i fotoalbum som ingen tittar i. Tiden lägger lock på känslor och gör de knivskarpa bilder som man bär inom sig suddiga. Man glömmer folks röster. Man tappar ord. Man minns att någon var rolig men man kan inte dra sig till minnes ett enda skämt.
Minnen gör sig bäst i realtid.
ett sista glas
Det bästa med att resa är på samma gång det värsta. Alla människor du lärt känna kommer du att behöva skiljas ifrån. Alla platser du älskat måste du lämna.
Där sitter jag med Guiseppe, dricker ett sista glas av hans hemgjorda vin och lyssnar som så många gånger förut till hans historier. Han berättar om andra volontärer från olika länder som stannat kvar länge och blivit som döttrar för honom. Han pratar om sin dotter igen, hon som är långt borta i San Francisco. Hon ringer inte så ofta. Men han tänker alltid på henne. Penso a lei, sempre.
Du har hört mig sjunga, säger han. Du får ursäkta mig, det är inte så vackert. Men för mig är sången en lättnad, ett sätt att slappna av. När jag sjunger så tänker jag inte på min dotter.
Det är arbetet han lever för. För Guiseppe är arbetet inte ett måste, det är en njutning. Dagens ungdomar förstår inte, det finns bara några få som delar hans syn. Det är den typen av ungdomar som blir kvar här, säger han. De som vet att uppskatta det goda i livet. Jag hoppas att du hittar en bra kille som förstår att uppskatta vad han har.
Verandan var tom, trädgården låg i mörker, syrsorna spelade, och jag kramade om denna 65-åriga Sicilianska bonde som jag tagit till mitt hjärta, och visste att han förstod även fast jag inte fick fram några ord.
Det är lustigt hur fort en plats kan gå från att vara ett äventyr till att representera tryggheten.
i skogen
Jag känner mig som i en roman av Erlend Loe. Förut, när det var så varmt, sov jag på balkongen. Min sista vecka i Italien flyttade jag ut i skogen. Jag sov på terrassen ovanpå ett gammalt övergivet hus - tills det började regna. Tacka gudarna för tält! Min första upplevelse av couchsurfing blev tentsurfing. Ett trettiotal människor hade samlats till det årliga sommarlägret anordnat av Antonello från gården: några dagar av umgänge under parollen To celebrate the beauty of life and nature. Och det gjorde vi.
Faktum är att jag har fått mer förståelse för Loes romanfigur Doppler, som flyttar ut i skogen. För i skogen finns inga måsten. Det finns ingen trafik. Det finns inga speglar. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning. Det finns inga människor, förutom denna skara inhabitants of the world, enade av en gemensam passion. En grupp goda vänner som känt varandra i ett par dagar. Från olika länder och med helt olika bakgrund och personligheter, en heterogen enhet, en skara likasinnade.
Vad gör man i skogen? På morgonen kan man vakna till Guiseppes glada stämma som auktionerar ut nykokt kaffe. På dagen kan man vandra i bergen, sjunga allsång på toppen av en slottsruin, prova på yoga på en gräsplätt mellan olivträden, prata fem olika språk på en och samma dag. På kvällen kan man laga skolkökskvantiteter av mat över öppen eld. På natten kan man dricka vin och dansa merengue runt lägerelden. Måste vi verkligen tillbaka till staden?
Men en sen kväll i hjärtat av Rom, när alla torg är fulla av livliga uteserveringar, när temperaturen är perfekt, fontänerna är vackert upplysta och det då och då dyker upp något majestätiskt monument bakom ett hörn - då har staden sin charm. Trots bullret, trots bilarna, trots turisterna, trots graffittin, trots reklampelarna. Då kan man inte låta bli att svepas med. Se Roma från andra sidan och du får Amor.
en kärlekshistoria
Tag allt detta. Tillsätt en frisk fläkt av gödsel till frukosten, oräkneliga myggbett, rivsår på benen, jord under naglarna. Blanda med x antal grisar, får, getter, kaniner och höns, två vaktlar, en hund, en häst och en åsna. Krydda med intressanta manniskor från olika länder. Låt allt sugas in. Se hur mycket allt hinner växa under tre veckors tid, som grönsakerna som odlas på gården: zucchini, sallad, gurka, tomater, bönor. Njut av dofterna från gasspisen, vedugnen och de stora grytorna i köket. Arbetet ska vara som bra pasta: hårt, men inte för hårt. Smält allt under hög värme, minst 30 grader, låt det sjunka in lite. Det må se ut som en enda röra, men ge det lite tid och du märker hur allt smälter samman till en helhet: en äkta italiensk delikatess, att avnjutas med glädje.
