hem igen

Jag drömde om att jag tog farväl. I drömmen var ni verkliga igen, ni var där. Jag vaknade till fotsteg på övervåningen, ljudet av pappas tofflor. Lakanen luktade hemma.

Mamma drömmer mardrömmar ibland. Hon drömmer om att jag försvinner och att hon måste leta efter mig på konstiga platser.

Alltid lika annorlunda att komma hem. Allt är så ovant välbekant. Så svårt att vänja sig vid att allt är precis som förut. Det här är en liten, liten värld. En nation med tydliga gränser.

Det är bekvämare här. Här sover man i en ordentlig säng. Här är det svalt, här slipper man svettas konstant. Här finns datorer, här finns diskmaskin, här finns bussar till stan. Här behöver jag inte jobba, jag kan ta det lugnt, jag kan vakna klockan tio varje dag och undra vad jag ska göra idag för att få tiden att gå.

Man kan inte resa bakåt i tiden, bara framåt. Ibland slutar jag lyssna och reser till Uppsala, till Granada.

Ibland önskar jag att tiden inte gick, för när tiden går tar den med sig delar av den magi som omger fina minnen, lite i taget. Med tiden blir allt gamla dammiga stillbilder som läggs till handlingarna och sätts in i fotoalbum som ingen tittar i. Tiden lägger lock på känslor och gör de knivskarpa bilder som man bär inom sig suddiga. Man glömmer folks röster. Man tappar ord. Man minns att någon var rolig men man kan inte dra sig till minnes ett enda skämt.

Minnen gör sig bäst i realtid.