hem igen

Det bästa med att resa är på samma gång det värsta. Alla människor du lärt känna kommer du att behöva skiljas ifrån. Alla platser du älskat måste du lämna.

Där sitter jag med Guiseppe, dricker ett sista glas av hans hemgjorda vin och lyssnar som så många gånger förut till hans historier. Han berättar om andra volontärer från olika länder som stannat kvar länge och blivit som döttrar för honom. Han pratar om sin dotter igen, hon som är långt borta i San Francisco. Hon ringer inte så ofta. Men han tänker alltid på henne. Penso a lei, sempre.

Du har hört mig sjunga, säger han. Du får ursäkta mig, det är inte så vackert. Men för mig är sången en lättnad, ett sätt att slappna av. När jag sjunger så tänker jag inte på min dotter.

Det är arbetet han lever för. För Guiseppe är arbetet inte ett måste, det är en njutning. Dagens ungdomar förstår inte, det finns bara några få som delar hans syn. Det är den typen av ungdomar som blir kvar här, säger han. De som vet att uppskatta det goda i livet. Jag hoppas att du hittar en bra kille som förstår att uppskatta vad han har.

Verandan var tom, trädgården låg i mörker, syrsorna spelade, och jag kramade om denna 65-åriga Sicilianska bonde som jag tagit till mitt hjärta, och visste att han förstod även fast jag inte fick fram några ord.

Det är lustigt hur fort en plats kan gå från att vara ett äventyr till att representera tryggheten.