hem igen

Som jag ser det finns det två aspekter av språkintresse. Antingen tilltalas man av det logiska i språket, strukturen i dess uppbyggnad. Man fascineras över hur inget är slumpmässigt, hur allt har en bakgrund i en historisk utveckling, och hur alla ord har en plats i systemet. Eller så intresserar man sig för hur språket kan användas i tal och skrift för att skapa olika effekter. Man tilltalas av språkets poetiska sida, dess skönhet, dess oändliga möjligheter till olika uttryckssätt och stilar. Man fascineras av dess ständiga förändring och förnyelse.

 

Själv är jag precis lika förtjust i att peta i satsanalys som att skriva julklappsrim. Jag tycker att kasussystem är lika spännande som versmått. Jag blir lika lycklig när jag får reda på ett ords etymologiska bakgrund som när jag kommer på en bra metafor (eller en ny ordvits).

 

Kanske har jag fastnat för just språk därför att min personlighet lämpar sig väl för språkintressets två olika aspekter. Å ena sidan är jag en strukturerad ordningsmänniska med sinne för logik som gillar att skriva listor, sortera och planera. Å andra sidan är jag en kontemplativ drömmare som gärna analyserar egna och andras känslor i tanke, samtal och skrift.*

 

I mig har jag en Fältlingvist som vill ut i världen och lära känna andra kulturer och deras språk. Men där bor också en Fåtöljlingvist som helst stannar på sin kammare, grävandes i böcker och klurandes på grammatiska problem.

 

Språk har alltid varit det jag gillat bäst i skolan. Näst efter språken var mina favoritämnen matte och psykologi.

 

 

* Det här var nog första gången som jag sammanfattat min personlighet i två meningar.

Det här är en liten dikt som bör läsas noggrannt av språknördar. Och ignoreras av alla andra.

Jag är singular

Jag är predikativ

Förr levde jag i imperfekt

nu lever jag i presens

Jag vet hur man gör en bisats

Jag kan objekt

Sammansättningar och avledningar

En ofullbordad sats...

Ett nybildat particip

En verbpartikel att hitta på, slita ut och glömma bort

 

Om jag finge använda mer konjunktiv

Skulle jag ropa: Leve optativen!

Hurra för interjektioner!

Använd mer imperativ!

 

Jag verbaliserar och nyordsskapar

Jag skriver om skrivande

Blanka fan i ordföljden jag ger.

Inspirationen kom från detta fantastiskt charmiga lilla stycke poesi:

GRAMMATIK av Alf Henriksson

Singularis tredje person

maskulinum nominativ

mötte en flicka på Djurgårdsbron

en kväll i sitt unga liv.

Flickan brast ut i en interjektion

en imperativ och ett possessiv,

så att maskulinum tredje person

böjdes till genitiv.

Därpå grep de en kopulativ konjunktion

och vandrade dädan som man och viv,

två superlativt reciproka hjon

i presens indikativ.

Nördig? Jag? Inte det minsta.

Söndagmorgon i sängen: från klockan 10 fram till cirka klockan 13. Däremellan frukost, förstås, men annars kan schemat knappast kallas späckat. Att filosofera titt som tätt över ditt och datt är en fritidsaktivitet jag har mycket erfarenhet av och uppskattar.

 

Lägenheten ser ut som lägenheten brukar se ut efter en festlig tillställning: de vanliga tomma glasen, flaskor och ölburkar, lite jordnötsfragment och microchips på golvet, duken skrynklad, madrassen lite nerhalkad. Men idag kan man även observera några mer exotiska inslag. En leopardscarf, ett nitskärp, hårspray, en hög urpressade limefrukter, en tallrik med chili, några hiphopkepsar, en mascara och en jäkla massa bubbelplast, smälld och förbrukad. För den som inte känner till historien bakom dessa lämningar skulle de nog tyckas något underliga. Nu blir de ett monument över en märklig men lyckad utflyttningsfest. Faktum: man kan ha roligt även om man inte är så många. Speciellt om alla har roliga kläder på sig.

 

Jag borde vara på sämre humör än jag är. Utanför regnar det, jag måste läsa två artiklar till imorgon, jag har sovit mycket för lite och druckit lite för mycket, och mitt hem skriker: ”Städa mig!”. Men omständigheterna kräver en slö hemmadag. Idag borde jag ingenting. Inte gå ut och ta vara på det fina vädret. Inte vara social. Inte fixa, dona, greja, kirra, styra upp, kolla upp eller komma på något alls. Idag tar jag ledigt från känslan av att jag borde göra något vettigt med varenda sketen liten dag.

 

Den här lägenheten känner mina vänner. Igår blev den klappad i alla vrårna, och den såg tillbaka på alla saker den blivit utsatt för, deltagit i och bevittnat under de senaste åtta månaderna. En stol som brakade ihop. Ett gap mellan säng och vägg där otursamma kan ramla ner. En ståtlig koja från säng till bokhylla med en golvlampa som nav. Sömniga människor som somnat i skedande ställning och blivit kvar. Och mig känner den utan och innan. Den är välbekant med dofterna av vitlök och vinsåser och micropopcorn. Den kan alla mina spellistor på Spotify utantill. Den vet alla mina känslor, analyserade under timslånga telefonsamtal. Den var där under alla mina mest ineffektiva pluggdagar, den vet när jag har tagit sovmorgnar fast jag borde ha gått upp tidigt. Den har sett mig komma och gå under morgnar och dagar och kvällar och nätter, den har sett mig skratta och gråta och fundera.

 

Vi har varit goda vänner, lägenheten och jag.

 

 

 

De senaste fem åren har karaktäriserats av pengabrist, rastlöshet och framtidsnoja. Trots det har jag kunnat göra vad jag har velat göra, och de har varit de otvivelaktigt bästa åren av mitt liv. Tänk då bara när jag pluggat färdigt. Då finns det inte längre något jag känner att jag måste eller borde göra. Då har jag en examen, mer erfarenhet och ett större kontaktnät. Förhoppningsvis kan detta generera ett någorlunda tillfredsställande jobb. Och med jobb kommer pengar. Bara tänk vad fantastiskt att inte behöva snåla jämt! Jag tycker inte att jag är speciellt beroende av pengar, men har man pengar finns det inga gränser kvar. Då finns det inget som stoppar en.

 

Den sedan länge förutspådda och fruktade 25-årskrisen, schemalagd till nästa höst, känns just nu som att den kommer att utebli. För jag tänker på allt jag hunnit göra under de här första 25 åren, och så tänker jag att jag får leva hela det livet igen (och eftersom jag inte var så produktiv under mina första 10-15 år så kommer jag att hinna ännu mer på de nästa 25 åren). Ett helt liv till! Sen är jag 50. Då återstår förhoppningsvis ett antal decennier till.

 

Tänk när du är 50, hur klok och vis du kommer att vara, hur mycket du kommer att ha lärt dig. Tänk hur säker du kommer att vara i dig själv. Tänk all erfarenhet du kommer att ha samlat på dig, tänk alla vänner. Tänk alla fina minnen. Att bli äldre är ingen orsak till kris. Så länge du ägnar din tid åt något bra, något du trivs med, så slösar du inte tid. Om det känns som att tiden flyger iväg beror det kanske bara på att du har roligt.

 

Jag har blivit galet positiv. Det borde vara uppenbart, men det tål att sägas ändå: allt blir så mycket bättre om man ser positivt på saker. Det blir en god cirkel. Och man har förvånansvärt stor makt över sina egna tankar. Säg till dig själv att allt blir bra, och glöm inte att lyssna på dig själv. Glöm inte bort att påminna dig själv då och då om hur bra du har det, vilken fantastisk människa du är, och hur lyckligt lottad du är.

 

Du är bäst!

Det är väl nu man ska blogga. När man väntar på att klockan ska bli åtta och den utlovade utflykten till hemligt resmål ska bli av. När tre söta små skedar ligger och snarkar i ens säng. När solen har gått upp och sommaren har kommit utan förvarning.

Klänningen är skrynklig, men som ett under är frisyren intakt. Solen sken på oss där vi korkade upp vårt mousserande vin, herrarna svettades i sina lager stela kläder. Vad är väl en bal på V-dala nation? Hjort, lamminnerfilé, vit chokladkaka, och så pytt i panna på det. Snaps och andra rusdrycker. Sånger och ramsor. Det senare främst i egen regi. Vals och foxtrot for dummies. Vi virvlade på golvet och det snurrade i huvudet och vi dansade in i alla andra, men vad gör det? Vi var snyggast av alla. Det hörde vi till och med från (nästan) opartiska källor.

Alla askungar var prinsessor. Alla troll var för länge sedan glömda. Alla av prinsessor pussade grodor hade på något märkligt vis blivit pingviner. Solen höll på att gå upp när vi gick hem. Vi skrattade åt allt. 370 kr bara för att få promenera hem, ja kanske skulle det vara värt det.

Är det bal så är det. Ska det va så ska det va.

Om en timme får jag väcka tupplurarna, då blir det frukost, sen blir det utflykt. Imorgon ska jag sova som Törnrosa.

Och sen ska vi leva lyckliga i alla våra dagar...

Tack vädergudarna för att ni var på vår sida. Tack för årets finaste dagar!

 

En flott tävling vid en å, en å så härlig frulle, och så full rulle hela dan. Solen sken, det regnade champagne och en gång störtade en sångare ner från en scen som ett jättehagelkorn, sen duggade det lite men finns det hjärterum finns det rum under ett jätteparaply. Tre dagar av underbart häng med underbart gäng under bar underbar himmel, himmel och pannkaka i Flogsta idag som avslutning. Det var fest, Valborg, festival; marken var täckt av vitsippor och ölburkar och människor, och äg ös på ÖG, där marken var täckt av krossat glas och otäckt bara fötter i sandaler och alla var täckta av skumpa och det var skumt som fan men vi fattade galoppen. Ekonomikumparken var full precis som alla andra, och gott om stekare såklart, men varför steka när man kan grilla på ett tak i Flogsta? På taket till ett höghus var vi nästan bland molnen, och i parken var några höga som hus, men vi var bara champagnekorkade och champagnekorkarna flög, som tiden. Gaffla och skeda, glassa och steka, grilla och chilla, ätpinnar som trumpinnar, rosé och rosiga kinder, jordgubbsvin och vindruvor och melon och roliga frukter och en fruktansvärt rolig helg med Joel Alme-torsdag, Studio dicore-fredag, Frantic Sunday, MacGyver-lördag och Vänner på heltid, ALLA SKA MED!

 

Tack för världens bästa Valborg!