hem igen

Ibland gör det inte så mycket att man måste vänta länge på bussar, tåg eller flyg. Ibland gör det inget att man reser ensam och inte har någon att prata med. För i dessa tomma timmar har man tid som man inte annars har. Tid att spinna vidare på varenda liten trivial tanke, tid att studera människorna runt omkring. Främlingar enade i en gemensam väntan. Vilka är deras historier? Ibland gör det inget att man tar krångligast möjliga väg till sitt mål, för annars hade man aldrig sett dessa platser som man nu får tillbringa någon timme av sitt liv på. Transporten blir till ett litet äventyr i sig.

Att en lite nedgången tågvagn mellan två för mig helt okända tyska städer kan vara så inspirerande! För en månad sen hade jag nog aldrig ens hört talas om varken Mainz eller Karlsruhe. Jag öppnar fönstret på glänt, andas in luften. Läser glatt alla reklamskyltar som jag inte förstår. Låtsas för en stund att jag är på tågluff genom Europa. Insikten för dagen: När man reser är det till och med roligt att ha tråkigt. Att läggas till listan över tidigare viktiga insikter. Med lite flexibilitet kan man komma hur långt som helst. Så länge man inte har bråttom löser sig det mesta. Vad som helst kan hända och det är jag som sätter gränserna. Känslan är tillbaka, den växer sig allt starkare medan tåget rullar genom platta landskap. Ett leende sprider sig i ansiktet, jag måste se fånig ut, men det går inte att stoppa. Man glömmer nästan den där känslan från gång till gång, och varje gång blir lite som första gången.

Och vad gör det om jag ser fånig ut? Jag är ingen bland alla dessa människor som är inget för mig. Alla är främlingar, jag är en främling och jag kan vara vem som helst. I detta främlingskap och i denna ovisshet känner jag mig hemma.

Jag tycker om att sitta så att jag åker i samma riktning som tåget kör. På så vis har jag hela tiden utsikt över vad som ligger framför mig, istället för vad jag lämnar bakom mig.

Hör du det öppna fönstret som slår i vinden

Kan du känna maskrosorna växa i gräset

Om du andas in riktigt djupt

känner du doften av solen som går ner?

Idag tar tiden slut

Imorgon börjar det nya livet

Men jag är inte rädd

så länge som du ligger här bredvid mig

och viskar värme i mitt öra

tills jag faller i sömn

sover hela natten under himlen

och drömmer mina sagor

Ikväll när världen ligger öde

ligger vi här på rygg vid horisonten

och ser på när marken och himlen

försvinner i varandra

Tiden stannar och börjar här

Och du kan vara vem som helst

Jag kan vara vem som helst

så länge som du fortsätter att finnas

och sjunger för mig i skymningen

*

Och ibland kan lite latinplugg bjuda på upplyftande poesi.

Det här inlägget är en bekännelse. Jag har ett beroende. Det yttrar sig genom ett osunt starkt behov av att gå in varje dag och titta om det har hänt något nytt. Ibland fastnar jag där i timmar och bara läser allt konstigt som folk har varit inne och skrivit.

Nej, den här gången talar jag inte om facebook; jag syftar på den fantastiska sajten www.luxikon.se. Här lägger ordälskare upp sina bästa ord. Och jag sällar mig till denna skara med en brinnande entusiasm. Ni andra som också är ordälskare vet vad jag menar. Det svenska språket innehåller inte bara poetiska och vackra ord som eljest och ehuru, sådana ord som en del anstränger sig för att återuppliva. De får de gärna fortsätta med, ju fler ord som berikar det svenska språket desto bättre. Men själv är jag en sucker för orden och uttrycken som aldrig fick vara med och leka med de coola grabbarna, de som alltid tillhört klabbet: töntiga, smarta, praktiska, vitsiga och märkliga ord. Som språkvetare i jäsningsstadiet anser jag att vi bör slå ett slag för återupplivandet av bortglömda uttryck som milda makaroner, gudars skymning, kors i taket, allsin dar och hujedamej. Det lite mer moderna shit pommes frites är fortfarande en favorit och får självklart också räknas in till denna kategori.

Det är så lätt att bli alldeles för hemvan med sina vanliga gamla vardagsord och glömma bort alla synonymer man faktiskt har på lager nånstans där inne i det mentala ordförrådet. Visst kan man prata om saker som grejer, men varför inte krydda samtalen med några prylar, mojänger, grunkamojer, mockapärer och annat tjofräs? Varför gå på en vanlig fest när man kan ställa till med partaj, ståhej, baluns eller rentav hoolabaloo? Det är alldeles för sällan som folk i dagens samhälle får dåndimpen, köper nya pjucks, säger åt någon att lägga ägg eller tycker att något är finemang.

Det här inlägget är en bekännelse. Jag har ett word-dokument på min dator med en lista på bra ord. Däribland finns ett antal högst sofistikerade ord som jag lärt mig eller börjat använda flitigt under de senaste månaderna, däribland prella, kötta, automagiskt, (gött) mos, hem-hemma, klackbakis, fuldans, fail och låning (när man får CSN-utbetalningen). Två personliga favoriter är indie, som kan användas om alla handlingar som visar på att en person är eller vill vara lite annorlunda (”Rosa sparkdräkt i plysch på nästa Velvet? Det är jävligt indie.”), och så äg!, detta finurliga lilla ord som rymmer så mycket entusiasm i sina två små anspråkslösa bokstäver.

Alla ni som också älskar ord borde verkligen ta er en titt (eller kanske en flukt?) på Luxikon. Bland annat finns det ett imponerande utbud (läs: överrepresentation) av ord som på olika sätt är kopplade till festliga aktiviteter och överintag av starkare rusdrycker. En tisdag kanske ser ut så här för den genomsnittlige Luxikon-användaren: en gammal kompis kommer till stan, det är ett bra ölibi. Kvällen inleds med intag av alkoholhydrater vilket leder till en hel del fyllosoferande, och frampå småtimmarna är båda rejält handipackade. På onsdagen tar man försovmorgon, och bestämmer sig för att skjuta upp tentapluggandet till Nåndag.

Rädda de fåniga uteorden och fortsätt berika vårt modersmål med nya fantasifulla slangord!

Tack till språkvetargänget för inspirerande nyord, och till Jonas Gardell för uttrycket klabbet och uppväckandet av ordet dåndimpen.