hem igen

Ibland gör det inte så mycket att man måste vänta länge på bussar, tåg eller flyg. Ibland gör det inget att man reser ensam och inte har någon att prata med. För i dessa tomma timmar har man tid som man inte annars har. Tid att spinna vidare på varenda liten trivial tanke, tid att studera människorna runt omkring. Främlingar enade i en gemensam väntan. Vilka är deras historier? Ibland gör det inget att man tar krångligast möjliga väg till sitt mål, för annars hade man aldrig sett dessa platser som man nu får tillbringa någon timme av sitt liv på. Transporten blir till ett litet äventyr i sig.

Att en lite nedgången tågvagn mellan två för mig helt okända tyska städer kan vara så inspirerande! För en månad sen hade jag nog aldrig ens hört talas om varken Mainz eller Karlsruhe. Jag öppnar fönstret på glänt, andas in luften. Läser glatt alla reklamskyltar som jag inte förstår. Låtsas för en stund att jag är på tågluff genom Europa. Insikten för dagen: När man reser är det till och med roligt att ha tråkigt. Att läggas till listan över tidigare viktiga insikter. Med lite flexibilitet kan man komma hur långt som helst. Så länge man inte har bråttom löser sig det mesta. Vad som helst kan hända och det är jag som sätter gränserna. Känslan är tillbaka, den växer sig allt starkare medan tåget rullar genom platta landskap. Ett leende sprider sig i ansiktet, jag måste se fånig ut, men det går inte att stoppa. Man glömmer nästan den där känslan från gång till gång, och varje gång blir lite som första gången.

Och vad gör det om jag ser fånig ut? Jag är ingen bland alla dessa människor som är inget för mig. Alla är främlingar, jag är en främling och jag kan vara vem som helst. I detta främlingskap och i denna ovisshet känner jag mig hemma.

Jag tycker om att sitta så att jag åker i samma riktning som tåget kör. På så vis har jag hela tiden utsikt över vad som ligger framför mig, istället för vad jag lämnar bakom mig.