hem igen

Under min sista termin på högstadiet satt jag på en buss på väg hem från stan. Längst bak i bussen satt ett fjortisgäng som högljutt förde en mycket intelligensbefriad diskussion. Jag tänkte i mitt stilla sinne: det där är typiska Tälje-människor. Och i den stunden insåg jag att inte kan jag söka till Täljegymnasiet. Hellre går jag på en bra skola med skönt folk, även om det betyder att jag måste läsa tråkiga ämnen. Nej, det får bli Ragnhild, beslutade jag där och då.

Tre år senare tog jag studenten och fällde en tår för det jag skulle sakna: alla sköna lärare, den härliga stämningen på skolan, vardagen med gänget. Men jag var aldrig orolig för att tappa kontakten med dem jag tyckte om, för jag visste att de var vänner för livet.

Den 28 mars 2009 vaknade jag klockan sex på morgonen av mitt mobilalarm. Den sömn jag fått under natten var ungefär tre timmar. Det var extremt lockande att bara somna om och strunta i alltihop. Det skulle ju ändå inte gå bra, så trött som jag var. Till slut tog dock förnuftet överhanden och jag masade mig upp. På något magiskt vis lyckades jag ta mig igenom en hel dag högskoleprov, och dessutom lyckas bättre än jag någonsin trodde att jag skulle göra i utvilat tillstånd.

Sedermera visade det sig att intagningspoängen till programmet chockhöjts sedan året innan och jag hade inte kommit in om jag bara haft betygen. Ett litet tryck på mobilens stopp-knapp och det här året hade inte varit.