la vita é bella
Jag ar fran Stockholm, Tara ar fran Jakarta. Igar stod vi i fyra timmar och gravde efter potatis i mitten av ingenstans pa den italienska landsbygden. Svetten rann langs kroppen och arbetet var tungt, men vi hade nyplockad frukt med oss och Guiseppe hade instruerat oss att ta det piano, piano. Och sa glada vi blev nar vi slet upp en klump jord och darunder hittade de sma knolarna som vi vigt var formiddag at att jaga. Sa glada vi blev for en liten vindpust som skankte svalka i hettan. Sa ledsna vi blev nar vi rakade klyva tre potatisar itu pa samma gang. Speciellt Tara. Oh no, did you kill the potatoes again?
Men nar det harda arbetet ar slut hagrar lunchen uppe vid huset, i skuggan pa verandan. Och en lunch har aldrig kants mer valfortjant eller varit mer efterlangtad. Efter en stor tallrik pasta, sallad, frukt, ost och brod ar sloheten total. Allt ar stilla, syrsorna spelar som aldrig forr och vi har inget mer att gora forran de 23 israelerna kommer tillbaka och vill ha middag. Forutom lunchdisken da, men med var effektivitet gar den pa ett nafs.
Ett par glas av Giuseppes vin har slunkit ner. Vi sitter nojda och lyssnar med ett halvt ora medan han pratar om livets goda, om ungdomen, skonheten, den goda maten, och sa vinet forstas - il mio vino, naturale, senza quimica! Guiseppe ar en livsnjutare av kolossala matt och han delar garna med sig av sin visdom. Han tog med sig mig och Tara for att fylla pa de mindre (femliters) glasflaskorna dar vinet forvaras. En liten provsmakning var forstas pa sin plats, och sa forklarade han hemligheten bakom bottensatsen, som blir till vinager. Samma vinager vi droppar pa var insalata, avslutar han.
Jag ar sa langt fran Uppsala, sa langt fran Stockholm, sa langt fran Gotland, Kalmar, Borlange - aven om ekon fran dem surrar i mitt huvud hela tiden. Det har ar nagon annans vardag, och jag har fatt ta del av den for en liten stund.
Men nar det harda arbetet ar slut hagrar lunchen uppe vid huset, i skuggan pa verandan. Och en lunch har aldrig kants mer valfortjant eller varit mer efterlangtad. Efter en stor tallrik pasta, sallad, frukt, ost och brod ar sloheten total. Allt ar stilla, syrsorna spelar som aldrig forr och vi har inget mer att gora forran de 23 israelerna kommer tillbaka och vill ha middag. Forutom lunchdisken da, men med var effektivitet gar den pa ett nafs.
Ett par glas av Giuseppes vin har slunkit ner. Vi sitter nojda och lyssnar med ett halvt ora medan han pratar om livets goda, om ungdomen, skonheten, den goda maten, och sa vinet forstas - il mio vino, naturale, senza quimica! Guiseppe ar en livsnjutare av kolossala matt och han delar garna med sig av sin visdom. Han tog med sig mig och Tara for att fylla pa de mindre (femliters) glasflaskorna dar vinet forvaras. En liten provsmakning var forstas pa sin plats, och sa forklarade han hemligheten bakom bottensatsen, som blir till vinager. Samma vinager vi droppar pa var insalata, avslutar han.
Jag ar sa langt fran Uppsala, sa langt fran Stockholm, sa langt fran Gotland, Kalmar, Borlange - aven om ekon fran dem surrar i mitt huvud hela tiden. Det har ar nagon annans vardag, och jag har fatt ta del av den for en liten stund.
Kommentarer
Trackback
