ensamheten
Igår såg jag en fruktansvärd film. Bland det värsta i den var historien om en ensam gammal kvinna som inte längre vet varför hon städar eller bäddar sängen på morgnarna. Maken är död, sonen hälsar inte längre på. Inget betyder längre någonting. Det gick rakt in i magen som en hemsk insikt: det finns inget sätt att förhindra att det kan hända mig.
Alla problem, all smärta kan uthärdas så länge man har någon som stryker en över håret, alla sår kan slickas av en väns omtanke, ett ömmande hjärta lugnar sig med tiden. Men ett hjärta som bara slår av ren vana, där ingen längre bor, ett hjärta som redan varit med om allt, som bara väntar på att stanna… Ensam i en stor tom lägenhet, där allt som hörs är kylens surrande och telefonens tystnad. Snälla, låt mig aldrig någonsin hamna där.
Ensamheten äter upp en inifrån. Där hemma finns inget som kan stoppa den, allt hänger på mig. Där hemma kan ingen höra mig skrika inuti.
Vi ska vara glada för att vi har något att kämpa för. Vi är lyckligt lottade, vi har allting framför oss, vi vet ingenting. Vi är blanka papper där historier ska växa fram. Alla framgångar, alla motgångar, all lycka och all olycka ska vi skriva ner där, erfarenheter att lära av. Hela tiden vända blad och börja på nästa sida, kapitel efter kapitel. Men vad gör en författare som skrivit färdigt sitt livsverk?
Länge leve oron och ovissheten, misstagen och de oförutsedda svängarna! Låt oss njuta av att vi har tusen tomma sidor kvar, att alla sidor går att riva ut, och att våra fingrar fortfarande orkar hålla i pennan.
