hem igen

Galet!

Vilken underbar dag! Från när jag vaknade till nu, när jag sitter här, och månen skiner som besatt och det regnar glitter från himlen men snett från sidan, som om någon har missförstått att nederbörd regnar NEDÅT, det är därför det heter så!

När grannarna har fest och allt annat är knäpptyst och jag springer sista biten, springer hem för jag har något i kroppen som gör att jag inte kan vara stilla, och jag fryser ända in i märgen, och månen är så vit, så vit!

Vilken film, vilken märklig film, och vilka vänner som var där med mig! När vi klev ut från bion var världen förändrad lite grann tror jag, jag tror det, för det regnade glitter från himlen när det borde varit snö, och en stor jättemaskin stod på andra sidan gatan och spydde ut något vitt, som flög rakt ut i luften, och plötsligt gick det förbi två människor, men det var inga riktiga människor, de var inte verkliga, de var klädda i alla regnbågens färger, de strålade i neongrönt och gult och rosa och allt var så overkligt, och plötsligt tror jag att jag var flera tusen år gammal...

Gå hem tillsammans, tillsammans genom snön, det gör inget då att det är så kallt att benen domnar bort, att fingrarna fryser till is, att det bor snömonster i näsan, ingenting alls gör det, för vi skrattar, vi bara skrattar, vi skrattar åt att ett skratt förlänger livet men varför går då tiden fortare när man har roligt? Jag kramade en gatlykta som var täckt av ett lager blank is, och jag hostade och hostade för jag hostar som mest när jag skrattar. Och hon sa ”du är galen!” för jag var galen, och jag var minst tusen år gammal tror jag. Och min vän fisken han har alltid hetat fisk i alla sammanhang, för han är den som blir fiskad och inte den som fiskar! Och undrans sa flundran vad det kan betyda.

Vi är magiska, vi är magiska allihopa, för så länge någon berättar en historia så fortsätter världen att snurra, och vi berättar alla historier, de må vara sanna eller inte, men det spelar ingen roll, för man kan inte hålla reda på vad som händer i fantasins värld och vad som händer på den här sidan spegeln, det är alltför svårt! Vi har alla våra olika ansikten men ibland tappar vi dem för varandra och då skrattar vi, då skrattar vi.

Vägen hem är alltid så kort, så kort, även om snön yr och kylan biter sig fast som en rabieshund så är vägen kort för tiden går alltid snabbare när man har roligt, och det är nästan som att vägen hem, den är det roligaste!

Imorse när jag vaknade sken solen, den sken som aldrig förr och det kändes som att den aldrig skinit förut, och då visste jag att den här dagen skulle bli bra, jag visste det och det höjde mitt humör så att jag nästan kunde känna det, jag kunde känna en inre stege där jag klättrade uppåt, bara uppåt! Mot solen! Och så fortsatte det. Alla låtar var fantastiska idag, varje ny sång höjde mitt humör ytterligare, och så gick jag utanför dörren och ut i solskenet, och fortsatte mitt segertåg, och jag kunde liksom inte låta bli att le, det bara kom, och ett par som gick förbi mig åt motsatt håll tittade lite och log i mjugg, och jag log mer, mer!

För jag hade solen i ögonen och jag var oslagbar.

Och ingenting kunde förstöra den här dagen, och allt som var jobbigt igår, allt som var svart i mörkret, det var idag VITT, vitt, vitt, och jag blev nästan bländad av snön och solen och det var en underbar känsla, det var befriande! Det var som felix felicis, allt gick bra för mig, och jag hade en stark känsla av att så kommer det att fortsätta, idag går allting bra. Och jag gick till bion utan förväntningar, helt ren som ett oskrivet blad, och jag satte mig där i stolen och reste iväg i fantasin och jag ville gärna sitta kvar ett tag till när det var slut. Och vi satt kvar efter att alla andra gått och det kanske gick en kvart, det kanske gick tusen år innan vi kom därifrån. Så många frågor.

Och jag sprang sista biten hem, sprang med en energi som jag inte vet var den kom ifrån, det måste varit magi, för egentligen är jag ju sjuk men jag var tvungen att röra mig fort och när jag kom in från kylan var det som en dröm, det var så skönt, så varmt, och hemma väntade tystnaden och mörkret och aldrig har de fått mig att känna mig så välkommen, jag släckte alla lampor igen, och mörkret är min vän idag, för ute lyser snön och världen är upp och ner för snön faller från fel håll och en osynlig hand drog i min halsduk och jag dansade på gatan, ramlade nerför trottoarkanten, och just den stunden, just där… så tror jag att jag blev tusen år gammal.